Alexia

Söndag:
Upp i ottan. Till stallet. Sex nervösa hästar gav sig ut för en tur på några timmar i regnet och snålblåsten. Vi älskar det! Dudde mest kasade med huvudet, åt upp halva skogen, stessade skiten ur sig och stillsastående skrapade han oavbrutet med hoven. Jakten är ju på G också och skotten skrämde nästan livet ur hästarna. Ett äventyr utan like!

Skjuts dirr till badhuset. Simmade tre gånger så länge som jag någonsin gjort i ett svep (över ytan). Ensam var jag då inte eftersom alla i hela Norrtälje som över huvud taget äger ett stycke badkläder verkade vara där. Femtontusen längder senare, ett rutchkaneåk och ångbastu så ringde käre bror igen. Hämtad utanför dörren åkte vi och köpte Transformers. Väl hemma myste vi i soffan och såg sen jättefina filmen.
"More than meets the eye"

Måndag:
Hem imorse och hann inte mer än att ta ut hästen och packa mina dyksaker i bilen så var det dags att dra igen - som vanligt. Upphämtad av mina inofficiella Gudföräldrar for vi till Gräddö brygga för att - nyår till ära - göra vårt årliga nyårsdyk med klubben. Det verkar som om det bara är eliten som är med på utfärderna!

H2O: 2°c
Luft: 0°c
Sikt: 5 meter
Djup: 13,3
Tid: 40 min.

Bill, Nettan och jag skulle dyka och leka grottdyk, men eftersom Nettan slet sönder sin halstätning fick jag och Bill dyka själva. När jag packar på mig all min utrustning före dyket undrar jag vad fan jag gör där, men efter är det underbart och om möjligt än bättre under tiden i vattnet.
Vi gled med strömmen (som på rullband) och behövde inte ta ett fentag, tills vi hittade en vit sko och bestämde oss för att vända. Där dök vi på den första ekan och i den låg en mystisk kopp. 210 glasflaskor senare kom vi fram till det riktiga Gräddövraket och vi började vid aktern.
Stor båt, fint dyk. Runt två varv och jag kollade in alla små havstulpaner och mjuka svampar som växer på skrovet. Coolt som fan när man kommer nära! Lots of abborre och braxen-panka i en pinnhög och sen gick vi upp. Som tur var frös jag inte där nere, men jävla skit vad kallt det blir när man kommer upp och det snöar! Vikingar är vi allihopa och med lite korv och glögg är vi nöjda efter ett lyckat nyårsdyk! Tack tack.

"Drömmar är något speciellt, och drömmar kan slå in", men i sig är de just bara drömmar - trots att det är de som håller oss vid liv.
För att förverkliga en dröm krävs av dig en målmedveten och lycklig väg dit, ty det är själva vägen som är målet. Kraften får du av drömmen så länge det är rätt.
Så om du har en dröm; "lyft upp i din lilla helikopter" för att få översikt över dig själv och ditt liv. Väl där får du kalibrera din inre kompass, ta kurs mot ditt mål och sedan tillåta dig att leva på det kraftfulla hoppet med tillit.
När du lyckats med det är du på väg att förverkliga en dröm.

Lycka
är att ha något att göra
någon att älska
och något att hoppas på

Jag trodde kvällen var slut när Johanna plötsligt föreslog att umgås. Förslaget? Typiskt oss tror jag; gå från Penningby till Bergshamra och testa de nya massagestolarna på hennes mammas jobb, för att sedan vandra tillbaka igen.
En idé i min smak, så jag packade mina saker och på vägen dit frågade jag Solith om hon var hemma och kanske ville göra nåt, om vi ändå gått till Bergshamra liksom.
Jorå. Hon åker ju till Gran Canaria idag, så igår var sista kvällen hemma för henne och Maria på 10 dagar. De satt och spelade spel; Solith, Maria, Frasse, Frans-Martin, Jasse och Axel. Johanna och jag pinnade på för att hinna dit och vara med på Alias lite grann. Efter en timme och lite skavsårsklagande kom vi dit.
Det var ungefär lika underbart som alla andra kvällar hemma hos den där familjen.



Vid typ 2(?), efter några timmars spel, tyckte vi att det kunde var en bra idé att gå hem igen. Väl i Penningby bestämde jag mig för att inte ta ytterligare den där sista milen till Addarsnäs just den kvällen utan härbärgerade hemma hos min väninna.

Imorse tog jag resten. Jobbigt bara är att det är den 27 december och jag hela vägen hörde vårfåglar. Helt fel ju. Bäckar porlar jäms med gröna ängar utan ynka spår av snön (om det ens varit någon?).

Kvällen nalkas hemma i Addars. Deppmolnen började dra in över mitt sinne, men blåstes lika fort iväg...
Pappa har tjatat på mig hela dagen att jag ska hänga tvätten. Tvättestället står i vardagsrummet. Nu går "trollflöjten" i svensk tolkning, från 1974, på TV och förädrarna sitter klistrade. Jag dör! Pappa är ju operafantast. Jag brås inte på honom, och mamma sitter väl där för att hon mer eller mindre måste. Ha.
"ÅÅHH, Lia! Du måste komma och se det här!" Suck. Jag låg och gosade med Eppsi under köksbordet, halft irriterad för att det lät som om folk stog och skrek i vardagsrummet när jag inte alls kände för det och för att jag allmänt bara inte var på humör. Tydligen var det en jätteviktig scen jag var tvungen att se och när jag pallrat mig upp visade det sig att det var Papagenos "En fågelfångare som jag". Det som är poängen med denna långa förklaring är att vi hade en musiklärare i mellanstadiet som alltid stod och pillade sig i ett hål i jeansen, precis i skrevet, spottade när han sjöng (som Magnus Uggla) och så gillade han att plåga sina elever med just denna Papagenos sång - Fågefångare som jag.
Jag kunde inte låta bli att le för mig själv när jag hängde över fåtöljen och på TVn såg den där tönten som såg ut som en förvuxen Karlsson-på-taket med en fågelbur som ryggsäck, klädd i några slags gröna fjädrar, skuttades omkring, letandes fåglar och sjungandes min gamla barndomsplåga.
Jag tänkte att det kanske var lika bra att hänga den där jävla tvätten när jag ändå var där inne i vardagsrummet - innan den möglar - allt medan mamma och pappa asseriöst njuter av kex, vin och opera. Och då, när jag stog där och plockade med tvätten brast jag ut i asgarv! Jag tänkte; Det är ju fan hur kul som helst att jag hänger tvätt med opera i bakgrunden." Jag spelade med i musiken som om jag var en del av operan och agerade med deras överdrivna "stumfilms"-gester. Asså Opera på Italienska är ju fan en sak, men översatt till svenska där en textrad här gick; "...och jag sjöng så in i Norden, att-jag föll-ner pladask". Vad är det för jävla översättning? Haha! "Gör inte narr av Trollis" säger pappa. Jag blev stum - Trollis?! Smeknamn för trollflöjten...?! - och sen garvade jag ännu mer.
Hur kul som helst var det i alla fall!

Operan som jag störde mig på så mycket från början, räddade min kväll och dessutom fick jag tvätten hängd. Allt handlar om inställning! Det blir vad man gör det till som Ludde säger :) Ska försöka komma ihåg det oftare.

Igår var en underbar dag!

Jag hade jag min andra julafton med mammas sida släkten och vi firade hos bror min i Täby. De har en fri takhöjd på 7 meter i vardagsrummet och där flög vi radiostyrda helikoptrar! Det var hur kul som helst. Vanlig julmiddag och sen blev det julklappsutdelning. Jag har nog aldrig blivit så nöjd förut med tidigare års julklappar! Allt från Jetfins i silver och torgvantar i alpackaull för dykningen till isländska ordböcker och pengar.
Efter firande hann jag bara hem och göra mig i ordning för att sedan dra ut igen. Denna gång med Mickan. På G var det bara medelålders tanter och farbröder som ölade och där ville vi inte vara så vi drog hem till Basse. Väl där träffade vi många roliga och trevliga. Lite vin, ett samtal och mitt namn på en lista, sen drog vi ner till på G igen och då var där mer drag. Malou, min gamla vän, stog vakt i dörren och vi var glada att återse varandra :)
Väl inne skulle jag handla och hängde med Idzer i den lilla baren och väntade på min tur. Vi blev inte betjänta på en evighet, garvade åt saken och bestämde att ta vårt köp på samma gång, på samma peng, nämligen hans. Som ett infall (liknande Carolas blommor på Allsången) säger Idzer plötsligt; "Det kanske hjälper om man gör såhär?!" Varpå han sliter sin 500-lapp i två delar. JAG RÅGARVAR. Vad fan gör man det för?! (Tanken var att han skulle vifta lite fint med den) Haha Det hjälpte faktiskt men killen i baren sa att man bara kunde betala med trasiga lappar i puben. För där har de mer tejp eller vadå?! Jag höll på att falla ihop av skratt. Han roade mig genom sin rena existens!
Jag, Mickan och Teddy blandade en drink av slasköl, cider, peppar, salt och kaffebönor. På bordet hittade jag en äten jordgubbe som jag spetsade med ett brunnet tomtebloss. De fick agera drinkpinne och detta bjöd vi sen Orre på. Glad och nöjd var han!
Shit, vilken kväll!

Jag vaknar upp i Norrtälje nöjd och glad. Nynnar glatt på bussen hem. Kommer till insikt med att Brämhultsjuice smakar äckligt om man precis har borstat tänderna, men jag kunde inte låta bli att dricka upp den för jag har ju gjort det så många gånger förr och vet vad jag egentligen tycker!
När jag kommer hem är det chill. Det är lov. 100 saker på to-do-listan, men inte 1 % blir gjort. (ingenting). Inte av det som kanske borde göras i alla fall.
Jag visade mamma en sida med webbcams från olika delar av Island med every-second-update. http://www.danieldesign.se/icelandrightnow.html
I en halvtimme satt vi vid köksbordet, facsinerade, när solen gick upp över isens och eldens land. "Byt inte kamera för än det kommit en pippis till" säger mamma och vi väntar med spänning på en sjöfågel. Plötsligt ringer telefonen och när storasyster undrar vad vi gör garvar vi åt att det är så jävla typiskt oss att sitta klistrade framför en dator och leta efter fåglar i ett främmande land en annandagsjul-morgon.

Lunch i stallet innebär en vansinnesfärd i bil. Det kan hända så himla mycket på så kort tid.
När jag ska öppna bommmen glider jag bokstavligen ut genom dörren och lägger mig brevid bilden för vägen är så jävla hal. Sen åkte jag bom.
Under hela vägen till stallet lyssnade vi på de 40 första sekundrarna av "Låt mig få tända ett ljus" med Siv Petterson (på repeat). Hon har en jätterolig dialekt som är mer ett talfel (Öland?). Medan jag sjunger med högt i hennes fula, sjukt roliga sång ylar mamma kompet och Eppsi sitter bak och bara tittar. Vilket jävla pack. Haha! Detta medför att mamma är påväg att styra bilen rakt ner i diket vilket gör det sjuka ännu sjukare och det roliga ännu roligare.
Väl i stallet ska jag mata min gyllene respektive isländska totto (och deras hagkompisar) i deras klaffsiga hage som om det vore 7 mars. Jag är optimist och går in med mina slitna loafers i klaffset och hade lika gärna kunnat gå i strumplästen. Där blir jag såklart strandsatt på en sten ovetandes om varken hur jag kom dit, eller hur jag ska ta mig tillbaka - på grund av oron av att drunkna i leran. Ut kom jag till slut.
På vägen hem vevade jag ner rutan för Eppsis skull, för möjligheten att kunna stoppa ut huvet. Mamma tyckte jag var tokig! Det är den 26 december och då kan man tydligen inte åka med helt nervevad ruta.
På vägen hem åkte jag bom igen och nu ska jag försöka peppa huset till att städa. Jag skulle egentligen behöva en hel huligan-hejarklack för att få familjens arsle ur vagnen tror jag men jag ska göra mitt bästa!
Idag har jag kraft, idag är jag stark!

God fortsättning på sig!

Hela dagen har gått enligt plan. Snacka om tradition när man vet precis i förväg, på klockslag, vad som kommer att hända.
Jobbigt bara att mina känslor kan svänga så mycket, så sjukt fort.

Dagens Bästa: (det lät som att) Jag hade ett marsvin i munnen i morse. Jättelänge. Och det var teets fel. Dessutom har jag nog aldrig skrattat så mycket under Kalles jul som i år. Tack vare Jocke! ..och alla rimmen därtill! och allt annat desstuom.
Tack familjen! Dagen var Guld.
Värre blev det framåt kvällen när Jocke drog till jobbet.

Dagens Värsta: Alla minnen av Krille i huset där jag bodde med honom i våras (där vi firade jul i idag). I synnerhet som jag nästan inte varit där sedan dess. Allt det kom över mig på kvällen, Kul i Jul? :'(

Vampyren som bet pappa i benet tidigare idag, har han tätt intill sig i sängen som om inget hade hänt. Mamma snarkar. Vi hann inte med att införskaffa och klä gran tillsammans i år, för den här familjen lyckas alltid ha en miljon andra saker för sig hela tiden. Det är inte konstigt, och inte oförståeligt. Snarare tvärt om, om man vet hur vi lever. Djuren med stort D tar för fan all tid och ork vi har. I alla fall för föräldrarna som är i pensionsåldern. Jag kan inte klandra dem. Mamma ska upp och mata hästar imorgon svintidigt. Andra svängen till stallet blir när vi tar ut dem vid 8. Om... 6 timmar. Och det är därför jag sitter uppe som jag gör nu - under gemenskapens högtid(?).
Men jag fixar det. Jag och Eppsi gick ut och högg en gran i stora skogen bakom huset. Jag har nu klätt den själv, och lagt mina paket under. Stilla ro och frid råder i Addars denna natt, 2007 år efter Jesusbarnets födelse.
När jag pyndar granen spelar julmusiken från datorn på bordet. Eppsi iakttar mig och ljusen brinner sakta ner. Jag sjunger stilla med i låtarna, men kommer på mig själv med att det känns som om det lika gärna skulle kunna vara en ljummen junikväll och att jag bara gör ett dumt påhitt mitt i natten. Det som dock får mig att inse den tragiska verkligheten är just att jag gör det helt själv. Jag gör det för att jag måste. För att ingen annan gör det och för att det är straff på att inte klä granen på uppesittarkvällen. (Bara att jag bloggar såhär är ju fan tragiskt). Det kommer i alla fall att vara en sjukt bra överaskning i ottan, för mor och far kan ju inte tro att jag ska ha fixat allt alldeles, helt mol alena. I och med det vet jag ju att jag har varit så pass snäll så får jag kanske den där fina, fina fenan jag berättade om. Förlåt mig mina övriga synder (utan löfte att jag inte gör om dem)!
Nästan allting är som vanligt och som det ska, exklusive allt negativt. Mitt svar på en fråga om vad jag önskar mig;
"... en bror till Sverige, en isländsk ordbok, komplement till dykutrustningen och en resa runt jorden. Tänk vad coolt det vore om man kunde få allt man önskar."

God Jul!

Cna yuo raed tihs? Olny 55 plepoe out of 100 can.
i cdnuolt blveiee taht I'd aulaclty uesdnatnrd waht I was rdanieg. The phaonmneal pweor of the hmuan mnid, aoccdrnig to a rscheearch at Cmabrigde Uinervtisy, it dseno't mtaetr in waht oerdr the ltteres in a wrod are, the olny iproamtnt tihng is taht the frsit and lsat ltteer be in the rghit pclae. The rset can be a taotl mses and you can sitll raed it whotuit a pboerlm. Tihs is bcuseae the huamn mnid deos not raed ervey lteter by istlef, but the wrod as a wlohe. Azanmig huh? yaeh and I awlyas tghuhot slpeling was ipmorantt!

Dan' före dopparedan'. ...tänker tillbaka; för ett år sedan - idag - sågade du och jag en gran borta vid stallet. Vi klädde den, minns du det? Haha så jävla fin! Upppesittarkvällen '06. Sen sov du här hos oss.

Guld utekväll i fredags! Jag, Johanna och Mickan möttes upp i Nte. Lyxade till det på spahuset (badhuset), åt på finare resturang än väntat och när Johanna gått vidare fick M ch jag skjuts för att förfesta hos hennes moster med familj. På Mobergslistan stod vi uppskrivna och inne var vi före 11.
Där mötte vi sköna människor och hela kvällen var så himla himla kuwl! Hur Guld som helst! Sov två timmar.

Lördag: Åkte hem, red. Gick på stan med Jocke och Ben. Lite bakis(?) men mest död - och ändå så levande. Lade inte två strån i kors för att lyckas hitta min första julklapp, trots att jag i och med det hade jävligt mycket att göra egentligen. Orkade inte stressa över någonting så jag tog istället en redig fika med grabbarna på trädgården. Lallade omkring på Flygis ett tag och köpte en bok jag egentligen inte hade råd med. Lämnade av Ben och drog vidare hem till Hästängen.
Fikade igen, öppnade DiCaprio-boxen och bestämde oss för att pressa tillsammans - Mr.Lars, Jocke och Jag. Vi byggde om vardagsrummet till ett sovrum men hann bara med Beach och Titanic innan klockan blev halv två och alla nästan somnat.

Imorse gick vi ner och köpte den godaste frukost jag sett, och så åt vi upp den. Missade såklart bussen för att el desayouno var för allt bra för att ta slut samtidigt som jag var tvungen att gå. Vi följde efter bussen med hans air-blue lånebil och i och med att alla verkar ta sig fram med hästskjuts här ute på landet, stannade bussen inte en enda gång(!) - varpå Jocke och jag följde den hela vägen in till allas vårt Norrtälje.
Vi mötte upp mamma och spontan-julhandlade tillsammans. "Första och sista rycket" som en gubbe utanför ÖB sa.
Så jävla kul. Vi gick omkring och jag visade mamma en dykfena i silver som skulle passa Guld att knyta runt ankeln med läderband. Och vad säger hon? Jo; "Lia, nu får du gå och titta på klockorna där borta" varpå jag protesterade. "Men, gumman, hur mycket teater ska vi spela? ...för det är inte tomten som kommer med paketen.". Jag spelade förbluffad över hennes avslöjande och så gick jag och Jocke skrattandes iväg för att titta på klockorna. Hon köpte fenan till mig. Haha! Ja, bra i alla fall att man får saker man vill ha... Men inte nog med det! - Jocke behövde nya jeanes så vi gick in på Dressman och han testade brallor (precis som när vi var där tillsammans alla tre, minns du?). När han bestämt sig för två par han gillade så köpte mamma de åt honom i julklapp. Lite konstigt, för så bör det ju inte vara egentligen, men vi är väl kanske för mycket realister(?). Snacka om bortskämda barn!  Peka och få.

Den där killen i dosan, Peter (http://peteranswers.com/), gav även mig bara autosvar. Men visst är det coolt när det fungerar. Lite grann som "anden i glaset".
Jockes dröm är ju den perfekta flickvännen, du älskar ju tydligen att "resa och knulla", jag ville ju jobba med  zoologi och Peters answers kunde ju inte vara mer rätt - även om det inte är min dröm längre. Men, om han har möjlighet att läsa alla mail lär han ju få ut en jävla massa information genom kommunikation mellan mig och delfintränare på NZ, massor till USA och ännu värre inom Sverige så det är klart. Jaja.
Vad gäller dina framtidsplaner... Så tycker jag inte att du ska lyssna på någon dansk  Peter med gröt i halsen som tror sig ha svaren. Nej nej! Nu vill jag bara att du kommer hem. Saknar dig varje dag!
Asså hur stor är egentligen chansen att du ska få likvärdig lön på Filippinerna som i Sverige?

  När jag vaknar imorgon här hemma ska jag ta ut hästarna. Sen öppnar jag paket från Sofie i stallet och från Gustav, tro det eller ej. Vid 10 hämtar Jocke mig och så ska vi gå skinnsäcken, äta middag hos Helena, se Anders And och öppna paket. Jocke jobbar vid 18 och då vet jag ej vad som händer - vilket jag deppar över. Jocke kan jag ju inte åka med hur som helst på samma sätt (och frifullt sova med ett par vita shorts över ansiktet). Dessutom är taxin för liten för att gymma i. Fan :'(



Hoppas du får en fin jul och tänk på mig om du skulle klä en palm. Förmodligen har de inget glitter på Filippinerna, men du kan säkert ta lakanbitar eller strumpor ett nåt.

Krya på dig, älskade bror!
Puss

Det här är historien om fyra människor som heter
Alla, Någon, Ingen och Vemsomhelst;

Ett viktigt jobb skulle utföras,
och Alla var övertygad om att Någon
skulle göra det. Vemsomhelst kunde ha gjort det,
men Ingen gjorde det, för det var Allas jobb.
Alla tyckte, att Vemsomhelst kunde göra det,
men Ingen insåg, att Alla inte skulle göra det.
Det hela slutade med att Alla lade skulden på
Någon, när Ingen gjorde vad
Vemsomhelst kunde ha gjort.

.

Japp. Då var det lov då. Snart. Jag ska tillbaka imorgon och ta igen lite, men annars...
Jag har haft den roligaste julavslutningen under min skoltid. I en skitstor bio på Täby Park. Ceremonin bjöd på; Skönsång av fina elever, jul-impro av esteterna, rektor och manliga lärare i sång; Didaktus decorum, mamma som traditionsenligt läste "Tomten", rebus-tävling med priser och förstått lite tal hit och dit - och sist hade vi det som alla satt där och väntade på (som rektorn själv uttryckte det) - TEG Music Awards

Bakgrunden är att under hösten har jag och mina närmsta vänner i skolan gjort en musikvideo till "Jason Mraz - I'm yours" i rörlig bild kursen - en grundkurs i filmskapande. Nick sitter på Nte-bron lirar gura efter att ha rullat ut ett rött nystan. Den rullar genom stan tills den plötsligt kommer fram till mig som ovetandes sitter på en bänk. Jag börjar nysta upp tråden och hittar därigenom fram till Nick. Åhhh, vad fint!
Vi blev i alla fall skitnöjda och dessutom fanns ju sporren att komma med i detta omtalade TEG Music Awards...



Det är en visning där årets bästa musikvideor, skapade av oss elever själva, presenteras. Vi hade en rafflande omröstning för någon vecka sedan där de klasser som skapat videor fick rösta fram första, andra och tredje bästa. Ingen utom läraren visste vilka videos som hade vunnit och det blev en överraskning idag när hela skolan satt i samlad och vinnarna presenterades genom att visas i bioformat.

Trean presenterades först och när det inte var vår video tänkte jag jag att den nog inte hade kommit med. Tyvärr. Ändå hade Niklas och Simon gjort en jävligt bra video till Bad Boys. Jag garvade så att jag grät, igen.

När tvåan presenteras och tonerna av Jason Mraz ackord börjar ljuda skriker jag, Freya, Johanna och Sara från olika delar av lokalen. FAN, vi kom tvåa! Det är hur bra som helst! Jag blev asglad!

Välförtjänt etta blev andra vänner i klassen med "the Hives - walk idiot walk". Grattis!

men TACK NICK. Ta åt dig den sjukt stora äran.

Och Tack Johanna, Freya och Sara. Vi gjorde det himla bra faktiskt!

Mickan, Mickan. Käraste vän!
Jag saknar dig väldigt mycket i och med att vi inte ses särskilt ofta nu för ti'n. Hoppas det fortsätter att ändå bli relativt frekvent i och med att S-J faktiskt är i Norrtälje.

Jag vill önska dig en god Jul och ett Gott Nytt År med några bilder och en påminnelse från förr.


Riksgränsen - Norge. En av alla våra semestrar ihop.


Bäveräventyr i Mora. Där vi också snorklade och åkte på 4hjulings-safari - och spelade in "Jag har inte lång näsa, neerå. Jag har bara kort."


Och tolkar med Völur som fortfarande står i stallet efter lång och trogen tjänst. Fingrarna trillar nästan av när man tolkar, men det är det fan värt!

Jag undrar hur många timmar vi har skrattat och känt intensiv lycka. Veckor räcker inte. Månader, kanske år sammanlagt. Det är lite jobbigt att acceptera att vi aldrig kommer att bli små igen. Det som var då kommer aldrig tillbaka.

Som sommarmorgonen när vi sovit i huset i dungen och gick ut till hästarna som låg i sommarhagen, och vi la oss brevid dem tills solen gått upp. När vi fastnade med stövlarna i leran och höll på att dö av skratt. När jag ramlat av barbacka på grund av balansbrist för att jag skrattat så att jag inte ser. På Cypern, Afrodites, tumlandes bland klappersten. När vi besteg fjället i Gullesfjordbotten och när vi räddade maneter. När du skrämde indianen på tunnelbanan med Sentisminen så att han slutade glo. När vi var på Grönan med Krille och Jim. När vi julbakat hos Lisa och Bengan. När vi plockat snäckor i Andenes och sedan räknade dem utanför husvagnen varpå vi till sist, helt utmattade, somnade på varandra. När vi spelat alfapet på verandan och skrattat så både mamma och vi dör av skratt. När vi kämpat med stockar och pinnar för att bygga hinder. När vi satt i Lisa och Bengans båt med Ottil och sjöng "Hej, jag heter Jens" en ljummen sommarkväll. När vi badat bollhav på McD. När vi rott över till andra sidan och grillat med våra grabbar och de pissade på grillen. När vi varit ute med våra alkoholiserade grannars hund, och när Emma klippte Junior i örat. När vi red långturen med Madde och hon inte kunde vara kompis med oss längre för "vi har inte samma humor". När Isma löpte och du skrev långa hatsagor om katthelvetet mitt i natten och vi garvade så vi grät. När Ottil drev på våra hästar och de skenade runt med oss på, och vi var hjälplösa. När du kommit på mig med det ena och det andra. När jag kommit på dig med det ena och det andra. När vi hade planer på att du kanske kunde flytta hit. När vi sov i höladan. När vi varit på Cosmonova och NRM "Mmm, nam-nam-nam/Blöää." När du skrivit Sentislåtar och vi dansat Sentisdansen på alla möjliga ställen och situationer. När vi fantiserade ihop historier om våra spindlar Kerstin och Stefano på Högmarsö. När vi red till Länna by och badade så att Johannas farfar blev jättearg. När Tindra simmade ut med mig i Addarn och jag trodde vi skulle dö. När du fick plocka hästbajs med händerna då Völle gjort ifrån sig på olämpligt ställe, medan jag satt kvar på min häst och skrattade. När vi gått på loppisar med mamma och du alltid hittar de bästa böckerna först. När vi metat nere vid Hedvigs brygga och ibland fått napp, ibland inte. När vi mot lagens alla regler gått förbi gården och sedan blev jagade av värsta pikétstyrkan och skogsmaskiner med helljus och grejer. När vi kommit vilse i skogen, utan täckning på mobilen, du började gråta och allt var mitt fel. När vi varit på sälsafari. Och valsafari. Och när vi stod vid kanten av vattenfallet och mamma var jätterädd. Och när pappa blev sådär sjukt arg på mig för att jag garvade på fel ställe, och du skrattade i bakgrunden. När vi målade tavlor och du gjorde den finaste av alla, jag minns den än. Och allt annat fint du gjort - och som vi gjort tillsammans. Jag kan fortsätta i en evighet.

Jag vill bara säga att allt det här alltid finns kvar hos mig. Den bästa platsen i mitt hjärta. Det är fan min barndom.

Jag var med Joanna på Skansens Julmarknad i söndags, tredje advent. Två eskimåer möttes på Östra och tog bussen till världens bästa Djurgård. Hon fick en guidad visning på Akvariet där vi såg apor som slickade varandra i rumpan och vevade med armarna som propellrar, surikater som åt kycklingar till lunch, en död jordekorre i fängelse, rockor som ville hoppa upp på väggen, krokodiler som var torra i munnen, världens minsta Nemo i anemonerna och i och med att detta faktiskt var vår smekmånadskväll fick Joanna (när vi väl kom till Klapp och Kram) hålla ormen runt halsen - som alla andra brudar under möhippor på Akvariet.
Till sist introducerade henne för mina vänner aporna och ömessidigt tycke uppstod helt klart.

Väl uppe på Skansen mötte vi en manlig Lucia, hälsade på hästarna (varpå jag plötsligt insåg att fjordingen måste vara syster med min första häst Tösa). Vidare smakade vi marsipan flera gånger (och Joanna avslöjade oss) och så tänkte jag lösa mitt julklappsproblem genom att köpa färdiga paket. Vi åt brända mandlar så jag fick ont i magen, Joanna investerade i en pepparkaksmuffin och vi drack te. På Bollnästorget var det julsång och grandans. Andersson och Petterson och Wåhlin och jag rycktes med och dansade med små barn, föräldrar och unga män (i höga hattar och långa rockar) som hoppade som grodor utan öron inne i ringen.
Allt detta hände och mycket annat mysigt, roligt och sjukt man kan göra en vinterkväll uppe på Skansen där folk är klädda i gamla kläder och hästarna bär bjällerkransar.
Till slut köpte Joanna likadana vantar som jag och vi kunde åka hem. Skönt att vara i tid tyckte vi och kom en timme för tidigt till Östra. Joanna köpte en dricka med smak av ensilage och efter att jag fotat kvällens snyggaste outfit (som var Guld) satte vi oss på 7-11 tills vi kände vi oss redo för att åka hem.
Det är nog den bästa tredje adventen hittills i mitt liv.


Lia och hennes kollega Sterling.
Han har bitit en anställd i nacken, men det sa jag inte till Joanna.


Joanna med Imse, en fågelspindel från Chile. Lurvig som en liten katt.


En DSA. Tydligt ser vi att individen är av hankön...
Vilket Joanna tyckte skulle dokumenteras.


En poser. Ohh, va fiin!


En manlig Lucia och den riktiga tomtens fru. Frågan är vad de egentligen gör på Skansen...? (förutom att roa besökarna)


Jag frågade en främling om jag fick fota hennes Guld-outfit. Förvirrad hävdade hon att "De är trasiga och inte ens mina egna" - men jag tyckte de var Guld ändå. Oj vad fina de är! De förgyllde min kväll! Haha



Och det är det gyllene ordet som sammanfattar hela dagen!
Och det tackar jag dig för, hjärtat! :)

Jag är sjukt glad för igår. Lycklig och tacksam. Inte ett problem i världen då jag spenderade min tid över dagen mot kväll med Joanna - till morgon nästa dag med Solith. Och Andreas, hennes pappa, påstod sig ha hört oss prata långt mycket längre än vad jag kan minnas att klockan var...

Allt är som bra dagen därpå, och så plötsligt blir jag upprörd. Jag diskuterar våldsamt ett tag, höjer rösten, nästan falsett. Egentligen oprovocerat. Sen blir jag tyst och tänker istället. Allt jobbigt liksom flyger över mig när jag känner sådär och även det som är bra blir dåligt. Jag tänker på det som ger upphov till grälen, och en ensam jul, och ett liv utan mål, och svikna drömmar, det jag ligger efter med i skolan, och att jag inte har tid att rida mina hästar och inte minst en bror på andra sidan jorden. Och allt annat.

Sen när jag väl gråter tänker jag inte längre. Då har tyvärr känslan infunnit sig. Det får mig att gråta vidare och ger en känsla av ensamhet. Jag kan sitta i mammas knä som ett barn i en timme. Ändå blir det inte bra.

HUR FAN KOMMER DET SIG?! Jag som har allt jag vill ha! Allt jag saknade på Himpa... Vad skulle mer kunna få mig att må bra? Jag känner mig otacksam vilket får mig att känna mig ännu sämre.

Visst, jag gläds över att ha ben att gå med, ögon att se med och öron att höra med. Jag är glad för mina vänner, min familj, mina djur, min skola, mitt hem - mitt liv. Visst är jag glad, men när väl den där känslan kommer spelar det tyvärr ingen roll att jag har allt det där.

Till slut orkar jag inte gråta längre. Jag är utmattad och trött. Somnar, och vaknar igen som om inget hänt.

- Brake! I want a break, for four hours.
- Can you see the sea?
- No, but I can hear it over here. Even though my ears has been weak this week.
- But where were the witches?
- Which witch?
- The witches who made this whole hole in our car an hour ago.
- Oh, shit! I just wanted a piece of peace!
- Speaking of peas, I'd like a pair of pears.
- OK, let's go by the store and buy some pears. Buy!

Made by Freya and Lia, M2a.
Kan inte bli annat än bra!

Tredjeadventsglöggade just med mina föräldrar.
Imorgon är jag ju inte hemma, utan är med Joanna och gosar med aporna, äter brända mandlar, lyssnar på julmusik vid Bollnästorget, julshoppar med i stan (med Solith också) och avslutar kvällen med te i Sohllans kök.
Det är i alla fall min smidda plan. Gjuten i Guld.

Det kör ihop sig nu mårutro.
Jag har 60 sidor historia kvar och ett summeringsprov på hela årets spanska till på tisdag. Det ger mig rysningar eftersom jag inte ens påbörjat dessa studier. Ändå har jag pluggat för fullt(!). Bild och form-analysen är nästan klar! Känns som om jag skriver hela tiden, men snart är det slut på det. För ett tag.

Längtar tillbaka till agilityn och har pratat med RBK's agilityansvariga, som säger att det bara är att haka på deras Nånöträningar. Ska nog göra det efter nyår (vilket jag sparar pengar på) eftersom man betalar årsvis.

 Waters for life-utbyte under veckan.

Samtal med en rumänsk kille idag:

Lia: Hur är Rumänien?
Rum.:  Det är jobbigt för dem som inte har pengar, men det är fint! Vi slåss, rånar och har vapen.
Lia: Och vampyrer! :S
Rum.: Japp (gör en läskig vampyrmin och skäller misstänkt)
Lia: Ha! Jag har en rumänsk gatuhund hemma.
Rum.: Jasså?!, hur är den då?
Lia: Jo, den är så här stor *visar* lurvig och jätesöt.
Rum.: Då är den inte rumänsk (tvärsäker).
Lia: Men hon bits också.
Rum.: *Ler stort och stolt* Då är det en rumän!

Det är lite jobbigt när man - dagen därpå - måste påminna om att man hade namnsdag dagen innan. För jag hade faktiskt namnsdag igår och ingen mindes mig.

Alexis är ett maskulint namn, men dock så nära Alexia man kan komma i vårt märkliga namnsdagssytem. Grekiskt och beytder "försvarare".

Av vadå kan man fråga...

"Mysiga vägen" bort. Inte ett bekymmer i världen.

200 meter från stallet - efter en underbar ridtur - kommer vi fram mot skenet från ridbanan. Jag sjunger fortfarande eftersom vi mött andra djur tidigare på turen och plötsligt i vår stilla skritt studsar flera rådjur upp på vår vänstra sida (trots min sång). Dudde kastar sig på samma sätt åt höger varpå jag flyger åt vänster och landar på knäna - frusen mark som betonggolv. Det jag hinner se innan jag biter mig själv i händerna av smärta är en galopperande häst bakifrån, en sadel på sned och två stigbyglar som slänger.
Han försvann. Hörde inte ett ljud efter att han dundrat bort. Letade i mörket och hittade bara sprängda staket (alla hagar var trasiga, vet inte hur han kan ha sprungit!) och den ena delen av utrustningen före, och den andra efter ...ingen häst. Jag gav mig ut på Völur för att leta, grät hela tiden så orolig jag var! Efter att ha involverat hela stallet och 2 timmar senare kom han i alla fall tillbaka, Duddicks. Utmattad han med. Med sadeln under magen, utan träns och endast tre skor på hovarna. Inga synliga skador och jag tackar Gud för det!
Men jaja. Nu står han i stallet och äter och jag har lindat mina ömma, svullna och stramande knän ...även om jag måste köpa ny utrustning innan jag kan rida honom igen.

Nu snarkar mamma högt medan pappa sitter på verandan och röker. Mina ögon kliar. Jag är trött.

Jag och pappa som alltid brukar tjafsa och bråka har lyckats undvika det ikväll genom att istället skämtsamt munhuggas med varandra, skratta hjärtligt åt att vi är lika goda kålsupare när jag överträffar mig själv med snuskiga skämt som får honom att häpna. Haha! Jag drog egentligen bara vidare på hans (enligt honom själv) fräckisar ännu ett steg. Mamma som satt inne i vardagsrummet fattade nog inte riktigt vad vi höll på med när vi först slängde käft och sedan asgarvade båda två. GULD.
Ett glas vin, lite ost och sköna avslöjanden.

Allt detta medan jag sitter med min underbara analytiska uppsats i Bild och Form. Jag jämför de två konstverken Sikahällen (hällristning från 1000-talet, här i Norrtälje) och Carl Larssons "Julaftonen" (från 1904). Sjukt intressant faktiskt.

...och imorgon är det Lucia (eller typ... idag). 09.00 på Täby park hotell har Enskilda firande. Undrar hur det blir. Asså Himpas jävla firande var fan inte mycket att hänga i julgran. Ojojoj. Det här kan ju bara vara bättre. I hope.

Friskisen imorse var asjobbig, och minst lika rolig. Funtar på att börja. Jag vill så mycket men tiden är knapp på ett dygn. Jag skulle inte hinna.
Förlorade mot lärarna i utmaningen gjorde vi också; simningen. Och så tappade jag min bergskristall som jag hade i ett snöre runt ankeln. Förmodligen ligger den och samlar på sig de omkringdrivande tussarna av hår som hålls ihop med hudflagor där nere på botten av bassängen. Tro mig! - Jag dykt i flera badhusbassänger och jag har lovat mig själv att aldrig gå i en allmän pool utan torrdräkt igen. Ett löfte jag inte kunde hålla. I vilket fall är min sten där nere någonstans.
Hoppas den kommer till rätta!

...precis som Storebröder och allt annat man kan tappa bort.

Hur länge kan jag vara nere?

Förutsättningar:

SCR = 17
Flaska = 12 l. 200 bar.
Djup: 30 meter, 4 bar.

17 x 4 = 68 l/minut

4 Säkerhetsaspekter:

°1 minut, halva djupet;
2,5 x 17 = 42,5 l

° 5 meter, 3 minuter;
1,6 x 17 x 3 = 81,6 l

° Upp 9 meter / minut 30 / 9 = (9 x 3= 27. 9 x 4 = 36 - avrunda uppåt)
4 x 2,5 x 17= 170 l

° 50 bar säkerhetsgas;
50 x 12 = 600 l.

    42,5
    81,61
  170
+600
         
  894,11 l. total förbrukning för säkerhetsaspekter

12 x 200 = 2400 l. totalt i flaskan

2400 - 894,11 = 1505,89 l (att dyka på där nere)

1505,89 / 68 = 22,15 (avrunda nedåt för ökad säkerhet) 22 min. där nere.

   1
   3
+ 4
        
   8 min. säkerhetsaspekter

22 + 8 = 30 min. total dyktid.

Uträkningen visar att luften i en 12 liters pava, med min andningsförbrukning, räcker till ett dyk på:

Djup: max 30 meter
Tid: totalt 30 min

Hyacint var namnet.
Hem ljuva hem.
Hemma igen.

Eppsi sover i soffan som en gris. Jag sprang med henne från stallet efter att ha ridit Dudde bettlöst med Sofia och Gidde. Allt har gått Guld och jag kan bara buga och bocka, tacka och ta emot när jag åter igen konstaterar att jag lyckats få tag i både världens bästa hästar och hundar.

Skolan vimlar av rumäner, tyskar och italienare. Och svenskar. Waters for life. Jag kommer förmodligen gå omkring hela veckan och ojja mig över att jag inte fick någon italienare. Det vore hur kul som helst. Istället hoppas jag på Paco, min nye spanske brevvän. Skickade första mailet idag och det ska bli sjukt spännande att se vem det är! Dessutom ska jag försöka bege mig till banken snart, av två anledningar.

1. Jag ska betala in brevvänsavgiften. Typ 25 spänn för en isländsk brevvän - det kan det väl vara värt? Shit, det är ju hur bra som helst!
2. Jag ska ta ut 7250 kr. till Gustav som har mitt nya dubbelpaket i sitt rum. Jag ska köpa hans gamla. Det är ju fan Guld för ett nytt kostar 16.500. Det är la för gamla tiders skull - och för att jag är en fena på att pruta (NOT)

Jag och Joanna planerar smekmånadskväll på Skansen på lördag. På fredag ska jag prata med aphushelgen och bara kolla att det är okej med en liten ape-encounter.
Fan va mysigt det ska bli!

Imorgon börjar jag dagen med att möta upp Nathalie och Natalie på Marknadsvägen för att gemensamt ta oss till Friskis&Svettis för ett gympapass. Direkt till Tibblebadet där jag ska ställa upp för utmaningen för eleverna mot lärarna i simning ...för att sen kuta ner till Tibblehallen och lira bandy tills dagen är slut. Triatlon, fast i nya grenar. Hästen på eftermiddagen såklart och sen plugg. Riktigt nice enligt mig.

Nu ska jag fika med mamma.

Ja. Tanken har slagit mig.

Det vore skönt att klippa sig. Det är sjukt svårt. Jag tror inte att jag skulle passa så bra i kort hår. Risk för babyface? Kanske. Fast, det skulle ju bli skönt med dykhuvan :)
Alltid vill man ha nåt annat, men lite kul är det och i så fall har jag bestämt att Solith får äran.

Citat.
Det var en underlig känsla jag fick strax efter att vi gett tecken och börjat stiga ner utmed linan mot vraket. Vi sjönk djupare och djupare. Det blev allt mörkare. Tryckutjämnade med jämna mellanrum. "Vad kan finnas här nere?". Lampornas ljus svepte fram och tillbaka genom vattnet. Sökande. Sedan plötsligt fångade de upp någonting annat än mörkgrönt vatten och partiklar. Det var toppen på Harms mast. Vid första ögonblicket kändes det konstigt att se den (som linan var fäst i). Jag fick propotion på hur sjukt stort vraket var i och med att denna ynka-pynka del som jag såg föreföll gigantisk - och att föreställa sig Harm i helhet gav mig rysningar. Även om de säger att hon är liten och lätt, för för mig var hon inte det. Skräckblandad förtjusning. Det kändes som i början av filmen Titanic; man ser hur vraket ser ut nu - och hur samma unkna vrakdel blir en vacker skeppsdetalj för ett par sekunder, som den var när skeppet var "vid liv". Giddiness. På samma sätt kunde jag föreställa mig hur Harm såg ut då.
Lampornas sken lyste upp en liten, liten del av vraket i taget, en punkt som sjönk ner utmed masten i samma takt som vi. Se men inte röra! En mystisk känsla kom över mig. Att se de organismer som lever på skrovet nu och veta att det varit ett fartyg som "gått i trafik" förut. Att veta att vraket lika gärna hade kunnat åka ovanför oss när vi svävar runt där nere som plankton på 18 meters djup. Vi var mitt ute i öppet hav.
En stor del av det som ger Harm en mystisk känsla är att jag vet att det omkommit tre personer just där, där jag var. En man dog i samband med att skeppet förliste, och två dykare drunknade i maskinrummet på grund av att de inte hittade ut.
Idag såg jag trappan ner mot maskinrummet och fick en kall kår utmed ryggen - simmade snabbt förbi den delen av det sjunkna skeppet...
Slutcitat.

Citat.
(...)
My wish for the future is that I can live in a house near mum and dad and that Völur and I ride to them a sunny day with no problems in the world.
Slutcitat.

Allt stämmer, utom det där sista...

PAPPA!

Jag får inte den här skärmaskinen att sluta skälla!

GLÖGG

Glöggen min som är i muggen,
kryddad vare din doft.
Välkommen utan like.
Må du smaka, såsom av rödvin
så ock av julfrid.
Russin och mandel förgyller din smak
och vi glömmer alla skulder
då som ock vi berusas i din närhet,
och du inleder oss i frestelse
men frälser oss från oro.
Ty julen är din och smaken och härligheten
i evighet.

Hallojsenpojsen.

Sitter här med den akademiska uppsatsen. Helgen har gått precis enligt plan. Humöret har varit på topp. Verkligen skönt!
Nu sitter jag här vid köksbordet med en kall rostad macka med smör på. En tallrik räkor och alla dess tillbehör. Mamma och pappa har ätit klart och begett sig in i vardagsrummet. Jag sitter kvar med de två brinnande adventsljusen och likaså ett litet glögglas med kall glögg (som jag inte hade tid att dricka medan den var varm), full med mandel och russin, men jag är upptagen med datorn. Akademisk uppsats är ämnet. Tangenterna glöder. Jag är så flitig! Hinner inte ens äta jue. Den kommer nog att vara klar till deadline tror jag. Det är skönt med ett ämne som intresserar.

Barbros katter slutar aldrig spinna ryktas det.

Funderar på när Krille kommer hem. Han kommer kanke tidigare än först sagt <3 men ingen vet riktigt när. Kanske någon gång efter nyår. Det vore GULD. Väntar på mail. Hade druckit glögg med honom, och glatt skitit i datorn om han varit här... Haleluljah.

Fakta: Jag tänder fan på det Isländska språket.

Haru bröd?

Grodmännen organiserar utfärder: http://www.grodmannen.com/
Åkersberga Dykskola kirrar gasen: http://trimix.se/

• Datum: 8/12 2007
• Sikt: 0,5-3 meter
• Temp: 4°c H2O / 4°c i luften
• Tid: 37 minuter
• Djup: 10 meter

Jag får testa Nettans dubbel12or. Nice. För lätt för att gå ner utan extra vikt så Bill hämtade 2 extra kilo och jag kunde komma ner utan problem. Hamnade därmed efter de andra tre som siltat upp allt i vår väg. Redan på 5 meter var det så pass mörkt att jag nästan inte såg någonting ens med egen lampa. Det enda som kunde urskilja vatten från botten var spåren av skorv som var överallt, när Bill lyste med sin lampa framför mig. DY.
Hittade verkligen ingenting annat så vi gick upp till ytan och konfererade. Ville ju hitta vraket så vi tog kurs mot de andra dykarnas bubblor. Efter en evighet på 10 minuter såg vi en stor brax, delad i två och vit av förmultning, halväten av skorv som kalasade (mumselimums). Strax därpå kom någonting som såg ut som ett tält. Vi dök på fler och fler plankor tills det plötsligt tornade upp sig en stor svart för, rakt ovanför våra huvuden; Bockholmsvraket. Tältet var ett kapell.
Vi gled omkring på vraket akterut. Det kanske var mellan 20-30 meter långt och själva skrovet verkade någolunda helt (om något beväxt) till skillnad från det som var i själva båten, helt ihoprasat som en stor plankhög. I aktern hittade Bill motorn, men då började jag frysa och vi begav oss uppåt.
Det blev grunt fort från 7-1,5 meter och det innebär att gasen expanderar i både vinge och dräkt. Inflatorerna bubblade ideligen och sen var det inte mycket kvar. Dyket avslutades typ med att jag hittade en halv sko. Vi gick upp i blåleran.

Den obligatoriska korvgrillningen blev av även om Bill glömde korven :) Vi grillade bröd med bostongurka och det gick lika bra!
Ett stort TACK till min Gudfar BILL
Gudmor Nettan som lånade ut sin utrustning.

Längtar till nyårsdyket på Gräddö.

Fredag igen. Men lugn blir kvällen ändå. Tillägnad E och förberedelser av utrustningen.

Jag ska vara i Brottby klockan 08.30 imorgon för att hooka med Bill och dyka på Bockholmsvraket. Kallare, mörkare och blötare än någonsin förut- Visst låter det mysigt!?
Han var tvungen att ringa en extra gång bara för att påminna mig om lampan; "Annars ser du ingenting". "Nej, det gör man ju inte med lampa heller" påstod jag. Så var det bra med det.

Sitter i Tibblehallen.

SM i Badminton skall här hållas. Här sitter jag nu.

Det här är ju fan Guld! Jag älskar den här glada överaskningen frågan kommer upp på skärmen om att det finns ett öppet trådlöst nätverk; "vill du ansluta". JA tack!, "anslut", och så kan jag snål-surfa lite, som nu före min lektion.

För det här är faktiskt min lektion. Min och Emmas. Vi ska hålla lektion i tennis för klassen (för högre betyg). Det är fan kul. Sitter här och laddar.

Go'kväll kära vänner.

Idag slutade jag 13, men satt kvar i skolan och jobbade till 17. När jag kommer hem efter att ha varit i stallet och gått med hundarna skiter jag faktiskt i att plugga mer.

Grattis Fanny! 18 år. Ekki at leiki með. Ha.

Asså okej, i ett sånt här läge kanske jag blir lite barnslig. Men det skiter jag i.
Sån är jag och det känns bra! Jag tackar inte nej till en brevvän i ett annat land. Skitspännande jue!
Fatta möjliheten, det är hur kul som helst. Det är liksom bara att välja!

Algeria Argentina Australia Austria Bahrain Barbados Belgium Belize Benin Bosnia and Herzegovina Brasil Brunei Bulgaria Burkina Faso Burundi Cameron Canada Chile China Colombia

Congo Costa Rica Cyprus Czech Republic Denmark Djibouti Ecuador Egypt Estonia Ethiopia Finland France Gabon Gambia Germany Ghana Great Britain Greece Guadeloupe Guatemala

Guyana Haiti Hong Kong Hungary Iceland India Indonesia Iran Iraq Ireland Israel Italy Ivory Coast Jamaica Japan Jordania Kenya Korea Kroatia Kuwait

Latvia Lebanon Liberia Libya Lithuania Luxemburg Macau Macedonia Malawi Malaysia Mali Malta Maroc Martinique Mauritius Mexico Mongolia Montenegro Netherlands New Zealand

Nigeria Norway Pakistan Panama Peru Philippines Poland Portugal Reunion Romania Ruanda Russia Senegal Serbia Siera Leone Singapore Slovakia Slovenia South Africa Spain

Sri Lanka Sudan Sweden Switzerland Syria Tanzania Thailand Togo Trinidad and Tobago Tunisia Turkey Uganda Ukraine USA Venezuela Zaire Zambia Zimbabwe

Shit, jag förstod nog redan från början hur jobbigt det skulle bli - och jag har haft rätt i det. Ändå är vi bara inne i första halvek, han har så himla lång tid kvar.

Igår satte jag nästan hjärtat i halsgropen så att det fastnade. Jag jobbar på som vanligt när mobilen ringer, avslutar det jag håller på med, tittar på numret och ser att jag inte känner igen det. Jag svarar med mitt namn som man gör när man inte vet vem det är och från andra sidan kommer ett "Hej". Ett ganska kort hej, som om det väntades en reaktion från mig efter. Jag svarade likadant, men kunde inte urskilja rösten.
"Det är Kristofer" säger rösten på andra sidan lika kort med väntan på reaktion.
Jag håller andan och tänker 1000 och 1 sak på samma gång. Det är helt sjukt hur snabbt kroppen kan reagera för mitt hjärta började direkt slå hårt som på ett skrämt djur och jag blev stum. Krille ringer?! Jag har inte hört hans ljuva stämma sedan Hultsfred (mitten på juni) när jag lämnade honom vid smalspåret och det är så jäävla länge sedan. Sedan dess har jag haft min nya häst i över ett halvår, varit i Danmark, fyllt 18, börjat ny skola och gått en termin, tagit en agilitykurs, dykt på västkusten, delat 100 kvällar på Lövstigen och allmänt bara levt. Var det verkligen han där?

Jag stog där med telefonen mot örat och trodde att jag hade Krille på andra sidan. Vad fan säger jag till honom nu om jag har 2 minuter på mig, vi har mailväxlat så att jag har koll på allt som händer där borta, saknar honom sjukligt och är så långt ifrån honom man kan komma på den här planeten?...ända tills rösten säger, efter typ 4 sekunder; "det är Chris! :D"
Jahaa.. Hej Chris. Klart blev jag lite besviken för att det inte var Krille, men visst är det kul att bli bjuden på party också! Tack tack för det, men shit. Världens pers. På ett konstigt sätt, lite jobbigt nästan. Tankeställare om inte annat. Jag hade ju önskat att det var Krille som ringde.

Första advent. Va?! Jesus, Låt stämningen infinna sig! Drack den första glöggen i kassan igår och när jag matade aporna körde ut varannan lussebulle till babianerna, varannan i min egen mun. De där slasktrattarna äter ju för 17 allt! Och jag med.

"Haru bröd?" - Tydligen en komikers standardskämt enligt en brud på bussen. Kul eller? Kanske?

"Ingen borstar räven i skogen" - men fila på hästen kan man ju göra för nöjet.

Bakade lussebullar med käreste bror igår. Jocke hängde här i lack på annat att göra. Efter att ha bakat med torrjäst trodde jag inte att degen som aldrig jäste skulle kunna bli några bullar - men efter lite värme så växte de alla till monsteroösa bullar! Myspys. Tack Kim-kim!