Alexia

Igår var en underbar dag!

Jag hade jag min andra julafton med mammas sida släkten och vi firade hos bror min i Täby. De har en fri takhöjd på 7 meter i vardagsrummet och där flög vi radiostyrda helikoptrar! Det var hur kul som helst. Vanlig julmiddag och sen blev det julklappsutdelning. Jag har nog aldrig blivit så nöjd förut med tidigare års julklappar! Allt från Jetfins i silver och torgvantar i alpackaull för dykningen till isländska ordböcker och pengar.
Efter firande hann jag bara hem och göra mig i ordning för att sedan dra ut igen. Denna gång med Mickan. På G var det bara medelålders tanter och farbröder som ölade och där ville vi inte vara så vi drog hem till Basse. Väl där träffade vi många roliga och trevliga. Lite vin, ett samtal och mitt namn på en lista, sen drog vi ner till på G igen och då var där mer drag. Malou, min gamla vän, stog vakt i dörren och vi var glada att återse varandra :)
Väl inne skulle jag handla och hängde med Idzer i den lilla baren och väntade på min tur. Vi blev inte betjänta på en evighet, garvade åt saken och bestämde att ta vårt köp på samma gång, på samma peng, nämligen hans. Som ett infall (liknande Carolas blommor på Allsången) säger Idzer plötsligt; "Det kanske hjälper om man gör såhär?!" Varpå han sliter sin 500-lapp i två delar. JAG RÅGARVAR. Vad fan gör man det för?! (Tanken var att han skulle vifta lite fint med den) Haha Det hjälpte faktiskt men killen i baren sa att man bara kunde betala med trasiga lappar i puben. För där har de mer tejp eller vadå?! Jag höll på att falla ihop av skratt. Han roade mig genom sin rena existens!
Jag, Mickan och Teddy blandade en drink av slasköl, cider, peppar, salt och kaffebönor. På bordet hittade jag en äten jordgubbe som jag spetsade med ett brunnet tomtebloss. De fick agera drinkpinne och detta bjöd vi sen Orre på. Glad och nöjd var han!
Shit, vilken kväll!

Jag vaknar upp i Norrtälje nöjd och glad. Nynnar glatt på bussen hem. Kommer till insikt med att Brämhultsjuice smakar äckligt om man precis har borstat tänderna, men jag kunde inte låta bli att dricka upp den för jag har ju gjort det så många gånger förr och vet vad jag egentligen tycker!
När jag kommer hem är det chill. Det är lov. 100 saker på to-do-listan, men inte 1 % blir gjort. (ingenting). Inte av det som kanske borde göras i alla fall.
Jag visade mamma en sida med webbcams från olika delar av Island med every-second-update. http://www.danieldesign.se/icelandrightnow.html
I en halvtimme satt vi vid köksbordet, facsinerade, när solen gick upp över isens och eldens land. "Byt inte kamera för än det kommit en pippis till" säger mamma och vi väntar med spänning på en sjöfågel. Plötsligt ringer telefonen och när storasyster undrar vad vi gör garvar vi åt att det är så jävla typiskt oss att sitta klistrade framför en dator och leta efter fåglar i ett främmande land en annandagsjul-morgon.

Lunch i stallet innebär en vansinnesfärd i bil. Det kan hända så himla mycket på så kort tid.
När jag ska öppna bommmen glider jag bokstavligen ut genom dörren och lägger mig brevid bilden för vägen är så jävla hal. Sen åkte jag bom.
Under hela vägen till stallet lyssnade vi på de 40 första sekundrarna av "Låt mig få tända ett ljus" med Siv Petterson (på repeat). Hon har en jätterolig dialekt som är mer ett talfel (Öland?). Medan jag sjunger med högt i hennes fula, sjukt roliga sång ylar mamma kompet och Eppsi sitter bak och bara tittar. Vilket jävla pack. Haha! Detta medför att mamma är påväg att styra bilen rakt ner i diket vilket gör det sjuka ännu sjukare och det roliga ännu roligare.
Väl i stallet ska jag mata min gyllene respektive isländska totto (och deras hagkompisar) i deras klaffsiga hage som om det vore 7 mars. Jag är optimist och går in med mina slitna loafers i klaffset och hade lika gärna kunnat gå i strumplästen. Där blir jag såklart strandsatt på en sten ovetandes om varken hur jag kom dit, eller hur jag ska ta mig tillbaka - på grund av oron av att drunkna i leran. Ut kom jag till slut.
På vägen hem vevade jag ner rutan för Eppsis skull, för möjligheten att kunna stoppa ut huvet. Mamma tyckte jag var tokig! Det är den 26 december och då kan man tydligen inte åka med helt nervevad ruta.
På vägen hem åkte jag bom igen och nu ska jag försöka peppa huset till att städa. Jag skulle egentligen behöva en hel huligan-hejarklack för att få familjens arsle ur vagnen tror jag men jag ska göra mitt bästa!
Idag har jag kraft, idag är jag stark!

God fortsättning på sig!