Alexia

Shit, jag förstod nog redan från början hur jobbigt det skulle bli - och jag har haft rätt i det. Ändå är vi bara inne i första halvek, han har så himla lång tid kvar.

Igår satte jag nästan hjärtat i halsgropen så att det fastnade. Jag jobbar på som vanligt när mobilen ringer, avslutar det jag håller på med, tittar på numret och ser att jag inte känner igen det. Jag svarar med mitt namn som man gör när man inte vet vem det är och från andra sidan kommer ett "Hej". Ett ganska kort hej, som om det väntades en reaktion från mig efter. Jag svarade likadant, men kunde inte urskilja rösten.
"Det är Kristofer" säger rösten på andra sidan lika kort med väntan på reaktion.
Jag håller andan och tänker 1000 och 1 sak på samma gång. Det är helt sjukt hur snabbt kroppen kan reagera för mitt hjärta började direkt slå hårt som på ett skrämt djur och jag blev stum. Krille ringer?! Jag har inte hört hans ljuva stämma sedan Hultsfred (mitten på juni) när jag lämnade honom vid smalspåret och det är så jäävla länge sedan. Sedan dess har jag haft min nya häst i över ett halvår, varit i Danmark, fyllt 18, börjat ny skola och gått en termin, tagit en agilitykurs, dykt på västkusten, delat 100 kvällar på Lövstigen och allmänt bara levt. Var det verkligen han där?

Jag stog där med telefonen mot örat och trodde att jag hade Krille på andra sidan. Vad fan säger jag till honom nu om jag har 2 minuter på mig, vi har mailväxlat så att jag har koll på allt som händer där borta, saknar honom sjukligt och är så långt ifrån honom man kan komma på den här planeten?...ända tills rösten säger, efter typ 4 sekunder; "det är Chris! :D"
Jahaa.. Hej Chris. Klart blev jag lite besviken för att det inte var Krille, men visst är det kul att bli bjuden på party också! Tack tack för det, men shit. Världens pers. På ett konstigt sätt, lite jobbigt nästan. Tankeställare om inte annat. Jag hade ju önskat att det var Krille som ringde.