Alexia

Citat.
Det var en underlig känsla jag fick strax efter att vi gett tecken och börjat stiga ner utmed linan mot vraket. Vi sjönk djupare och djupare. Det blev allt mörkare. Tryckutjämnade med jämna mellanrum. "Vad kan finnas här nere?". Lampornas ljus svepte fram och tillbaka genom vattnet. Sökande. Sedan plötsligt fångade de upp någonting annat än mörkgrönt vatten och partiklar. Det var toppen på Harms mast. Vid första ögonblicket kändes det konstigt att se den (som linan var fäst i). Jag fick propotion på hur sjukt stort vraket var i och med att denna ynka-pynka del som jag såg föreföll gigantisk - och att föreställa sig Harm i helhet gav mig rysningar. Även om de säger att hon är liten och lätt, för för mig var hon inte det. Skräckblandad förtjusning. Det kändes som i början av filmen Titanic; man ser hur vraket ser ut nu - och hur samma unkna vrakdel blir en vacker skeppsdetalj för ett par sekunder, som den var när skeppet var "vid liv". Giddiness. På samma sätt kunde jag föreställa mig hur Harm såg ut då.
Lampornas sken lyste upp en liten, liten del av vraket i taget, en punkt som sjönk ner utmed masten i samma takt som vi. Se men inte röra! En mystisk känsla kom över mig. Att se de organismer som lever på skrovet nu och veta att det varit ett fartyg som "gått i trafik" förut. Att veta att vraket lika gärna hade kunnat åka ovanför oss när vi svävar runt där nere som plankton på 18 meters djup. Vi var mitt ute i öppet hav.
En stor del av det som ger Harm en mystisk känsla är att jag vet att det omkommit tre personer just där, där jag var. En man dog i samband med att skeppet förliste, och två dykare drunknade i maskinrummet på grund av att de inte hittade ut.
Idag såg jag trappan ner mot maskinrummet och fick en kall kår utmed ryggen - simmade snabbt förbi den delen av det sjunkna skeppet...
Slutcitat.