Alexia

Jag är sjukt glad för igår. Lycklig och tacksam. Inte ett problem i världen då jag spenderade min tid över dagen mot kväll med Joanna - till morgon nästa dag med Solith. Och Andreas, hennes pappa, påstod sig ha hört oss prata långt mycket längre än vad jag kan minnas att klockan var...

Allt är som bra dagen därpå, och så plötsligt blir jag upprörd. Jag diskuterar våldsamt ett tag, höjer rösten, nästan falsett. Egentligen oprovocerat. Sen blir jag tyst och tänker istället. Allt jobbigt liksom flyger över mig när jag känner sådär och även det som är bra blir dåligt. Jag tänker på det som ger upphov till grälen, och en ensam jul, och ett liv utan mål, och svikna drömmar, det jag ligger efter med i skolan, och att jag inte har tid att rida mina hästar och inte minst en bror på andra sidan jorden. Och allt annat.

Sen när jag väl gråter tänker jag inte längre. Då har tyvärr känslan infunnit sig. Det får mig att gråta vidare och ger en känsla av ensamhet. Jag kan sitta i mammas knä som ett barn i en timme. Ändå blir det inte bra.

HUR FAN KOMMER DET SIG?! Jag som har allt jag vill ha! Allt jag saknade på Himpa... Vad skulle mer kunna få mig att må bra? Jag känner mig otacksam vilket får mig att känna mig ännu sämre.

Visst, jag gläds över att ha ben att gå med, ögon att se med och öron att höra med. Jag är glad för mina vänner, min familj, mina djur, min skola, mitt hem - mitt liv. Visst är jag glad, men när väl den där känslan kommer spelar det tyvärr ingen roll att jag har allt det där.

Till slut orkar jag inte gråta längre. Jag är utmattad och trött. Somnar, och vaknar igen som om inget hänt.