Alexia

HELT JÄVLA UNDERBART!
Asså låt mig ta det från början....

Vi åkte vi in tillsammans i förmiddags till VV, jag och Mickan (med Johanna som stöd). Mötte Calle, fotade oss, fick se våra kommande körkort och gick därefter in i sal 4 13.30. Efter en kvart gick Calle ut, först av alla. Trodde han hade gett upp typ. Folk droppade av och jag hörde plötsligt Mickan sucka. Jag la handen på hennes axel och sneglade försiktigt på skärmen varpå jag ser den gröna texten "Godkänd". När jag till slut tryckt på fucking knappen och datorn tänkt över saken en evighet fick jag ändå också ett grönt svar. Det visade sig att vi hade klarat oss alla tre! Gud hör bön.


Tog roslagsbanan tillbaka till skolan och TäbyPark för galakvällen med utvecklingsstörda. Mingel och jag agerarde vimmelfotograf tillsammans med några kollegor. En sak är säker; de här grabbarna är bättre på att ragga än andra killar. Eller "bättre" är ju helt fel ord. Men de tar för sig helt otroligt (lite för mycket?).
Bland annat gav "Momas" mig sitt nummer, jag fick olika pussar på kind och en låt tillägnad mig. Ganska gulligt ändå, och rätt chockartat. Jesus. Fett svårt att dissa dem liksom. Charm i ett nötskal.


Jan Johansen (som bland annat vann Eurovision 1995) kom som gäst (ideellt) och något utav det roligaste och sjukaste bland allt det här roliga och sjuka, det var att typ så fort vi möttes började vi rappade Eminen i duo ("Without me") och fråga mig inte riktigt hur det gick till. Klickade liksom mellan mig och den där tönten som sjunger svensk smörsång. Fett skön kille i alla fall!
Förstås bjöd han upp folk på scenen och jag har sällan sett en sådan glädje, stolthet och utstrålning som hos de här utvecklingsstörda människorna när de fick sjunga med sin idol inför publik och vi, tre stillbildare, ligger och fotar just dem.


Efter galan for jag in till stan IGEN och mötte några Täbykompisar och deras kompisar och så drog vi till Sergelbion. Premiären av Twilight var vårt mål - och fan va bra den var. En riktigt välgjord film som tar andan ur en. Rekomenderas verkligen, framförallt för tjejer :P Hela salongen skrek när Edward (Robert Pattinson) kom i bild första gången (och en massa andra gånger också förstås. Råskön premiär!). Och visst... Ja. Han är sjukt snygg - och farlig.


23.30 satte jag mig på bussen mot Norrtälje och sa godnatt till mina hästar i stallet i Ledinge innan jag vandrade den sista halvmilen hem. Så kan det gå om man inte har körkort än men bor på landet. Någonstans tror jag att jag behövde det efter denna SJUKT händelserika och UNDERBARA dag.

Jag mötte Eppsi, jag mötte Eppsi och jag såg att godhet fanns.
Hoppets stjärna lyste klart runt hennes ludna svans.
Jag mötte Eppsi, jag mötte Eppsi och viskade till mig sitt "vov!"
Vi gick tass i hand och i mitt hjärta kändes lugn

Jag mötte Eppsi, jag mötte Eppsi, älskling du är som en ros.
Du pussar mina ledsna tårar med din mjuka nos.
Jag mötte Eppsi, jag mötte Eppsi, hon gör mig så varm och glad.
Tillsammans går vi tass i hand på livets promenad

...som jag längtat. Det ultimata är förstås om man vaknar och ser att det är vitt, men jag ska inte klaga! Dessutom har vi både hyacinter i fönstret och pepparkakor på bordet, julgardinerna är ju uppe och kören i skolan tränar på jullåtar så att de som försöker plugga omkring inte kan koncentrera sig.
Underbart, och snön är alltså bara ännu ett tecken: Julen är nära.

Skulle ju ha haft kvinnligt besök i stugan ikväll, men inte blev det så heller. Jag vår la se upp för dårarna själv med hunden och brasa i Lill Stugan.

Det är inte varje dag man får agera fotograf. I synnerhet inte under en galakväll med utvecklingsstörda. Efter teoriprovet, före premiären av Twilight (på fredag), ska jag till TäbyPark - iklädd den lilla svarta. En man vid namn Greger kom och frågade om TVnord kunde filma tillställningen. Frej och Jakob kör rörlig bild och jag agerar press med stillbild. Älskar sådana annorlunda saker! Äventyr i vardagen inspirerar.

Jul kommer vi att fira hos Martin i Täby. Skiter egentligen i var det blir, bara det blir.

Så jävla skönt att jag lämnat in vad jag ska, och nästan i tid. Sinnet blir lätt.
Skriver nu a modest proposal om hur man ska kunna jämna ut klasskillnader i världen. I och med att resurserna inte räcker till för att höja tredje världens nivå till vår, måste vi sänka oss till dem. Låt oss avskaffa pengasystemet, kasta ut sopor på gatan och så avskedar vi 50 % av alla anställda - inget jobb = ingen lön = ingen bostad = fler blir hemlösa! Perfekt. Nu börjar vi närma oss ett jämlikt samhälle!

Jag har fått ett paket på posten idag.
Ett snyggt paket. En vacker låda. Från Dalarna.

Det tar ett tag innan jag förstår vem avsändaren är... Men plötsligt inser jag och ler då för mig själv, medan resten av familjen ser frågande ut.

I lådan ligger endast en svart anteckninsgbok som påminner om en skrivbok från 50-talet, en vaxtygsbok. På den sitter en vit ettikett; Denna bok tillhör och under står mitt namn skrivet för hand med blått bläck.

När jag lyfter upp boken ser jag en text tryckt i lådans botten, under där boken legat:

Jag förstår inte riktigt. Det går ett par sekunder och sen minns jag den svarta skrivboken igen. Börjar bläddra. Och då... Då förstår jag vad texten betyder. Då jag förstår att någon VERKLIGEN har tänkt till. Det är länge sedan någonting var så spännande!

I boken finns det mer än vad jag såg från början.
ett färgprov fast med ett gem på en sida
ett par fasttejpade frön med skötselråd
en vägbeskrivning
anteckningar skrivna med en underbar handstil
en ritning på en brygga
en annan människas personliga tankar, daterade
en utriven text ur en tidning, fast med ett gem på en sida
där finns också en DVDskiva mellan två sidor.

Det är en film, men ingen vanlig film. Typ det snyggaste jag sett, som verkligen får en att tänka till. Säcken knyts ihop och tidigare frågetecken i filmen får svar i och med det sista uttalandet;

"... alla möten påverkar en på något vis. Hade vi inte möten då skulle vi gå en rätt så tråkig väg rakt fram bara. Det är de här mötena som gör att vi studsar åt sidan och hittar nya vinklar och vägar. Man har alltid något att lära sig utav någon man möter. Han man satt sig för att man inte har något att lära sig, då är man nog den mest olärda av de alla."

Nu måste jag bara ta reda på precis vem jag ska tacka!

Idag: Bearbeta Livets Ord.
Tisdag: Bearbeta Livets Ord.
Onsdag: Projekt - kulning.
Torsdag: Projekt (och SV med Tomas som inte ens är där).
Fredag: Teoriprov och Twilight.

Danni har bokat biljetterna till Akureyri på Nyårsafton. Getting closer!

Var ute igår med Sofie och mina hästar i kylan och vintern. Fantastiskt!
Längtar redan efter saluhästen som ingen vill ha (se nedan)

Kul med en kommentar för en gångs skull!
(...Det är tyvärr ovanligt, trots att jag ändå har ett tjåg läsare)

Ja, "Hjartað hamast" betyder "hjärtat bankar (hamrar)", på världens finaste språk. Sigur Rós måste ju för övrigt vara ett utav de skönaste banden som finns?

Innan jag åkte till Livets Ord var jag lite tveksam. Jag hade läst avhoppare Per Kornhalls obehagliga historier och jag fick då någon orättvis bild av hur de typ skulle låsa in mig och tvinga mig att ta emot Jesus i mitt hjärta. Men. Självklart åkte jag dit och möttes istället av några av de vänligaste människor jag träffat i hela mitt liv. Efter 1,5 timmes rundvisning och 1,5 timmes intervju hade jag det material jag behövde och vi begav oss från Livets Ord-området ute i Boländerna, Uppsala.
Nu ska jag bland annat skriva ett reportage, och det här är ett utrag ur den del som handlar om homosexualitet;

"Det finns hopp även för dem
...det är så hela vårt möte är, respekten är ömsesidig och öppenheten är stor. Jag drar mig inte för att fråga saker som kanske kan upplevas som känsliga, eller ställa följdfrågor när jag känner att jag vill veta mer - som till exempel under min fråga om hennes inställning till homosexualitet. Victoria säger att Gud älskar alla sina barn lika mycket, och det inte är fel att vara homosexuell. Det som är fel är handlingen, när man lever ut sin sexualitet. ”Men även där finns det upprättelse. Det finns hopp även för dem”. Jag höjer ögonbrynen i förvåning så att pannan rynkas och vet inte vad jag ska svara på hennes uttalande. Det låter som om hon tycker att hon är bättre än andra, bättre än homosexuella - och att hon ärligt står för det. Hon kan hålla med om att det kanske kan låta lite nedlåtande, men det viktiga - enligt henne - är att komma ihåg att Gud älskar alla lika mycket. Vi kan alla vara dragna till att göra fel saker, i synnerhet som unga när vi söker vår identitet och sexualitet, men om vi kommer fram till att det vi gjort är fel, ja då finns Gud där för att förlåta våra synder. Att fela är mänskligt."

Ladder 49 heter en typ helt underbar film som jag just såg. En film om Mod. Liv. Död - Fire fighting.

Enda sedan april 2008 har jag vetat att om jag ska plugga till någonting så är en utav drömmarna att bli brandman. Vad sägs om att bli den första brandkvinnan i Stockholms län? Trots att det är farligt så lockar det. Spänning och livräddning. Slangar, släckare och sotiga brandkläder - en möjlighet?

Igår var en utvecklande dag.
Vi var i Livets Ords, Pelle Svanslös och Veronica Maggios stad: Uppsala.

Jag och Johanna. På uppdrag med min utrustning; intervjua Livets Ord.
Vi hoppade på bussen i gryningen och det var tur, för det tog ett tag att hitta när vi väl var framme i stan. (Jag brukar liksom inte hänga på Livets Ord...) Till slut såg Johanna skylten i samma stund möttes vi av den supersnälle och rätt söte Sebastian. Andra-frukost i något som Johanna tolkade som en dyr cafeteria. Efter en halvstel fika fick vi en betydligt mer avslappnad runtvandring på Livets Ord-komplexet med guiderna Kikki och Victoria; ettor på Livets Ord Gymnasiet.

Väl tillbaka efter att ha sett allt (!) skedde intervjun på Ungdomsavdelningens kontor. Jag hade ett supertrevligt och intressant samtal om syn på homosexuella, vad man ska sysselsätta sig med under sitt eviga liv i himlen och om att ta Jesus i sitt hjärta medan Johanna sov. Jag gick därifrån med 1,5 timmes intervjumaterial och en nöjd känsla (kan det vara Guds närhet?)

Vi åt matsäck och tog oss hurdetvar tillbaka downtown. Jag förvånas varje gång över antalet cyklar. Helst sjukt. Det kryllar nästan så att man blir rädd.

Johanna sökte skor och fann ett par, varpå de första fick korgen. Bokstavligen. RUSL.

Vi vandrade affär in och affär ut och hittade tillslut en domkyrka där kameran fick jobba. Där tände vi två ljus och sen gick vi tillbaka genom stan.

Mitt i vimlet blev vi uppraggade och medbjudna på fest, men eftersom Johanna hade spring i bena blev det inget mer med det. Vi kom förbi den plats där några gamla ensamma människor spelade bingo och så blev det donken innan vi fick åka gratis hem.

På bussen (som inte heter 807) lyssnade vi på Johannas favoriter. Eller en. Igen och igen. 17 år med Maggio. Hon kommer från- och sjunger om den stad vi just tillbringat dagen i; Uppsala. Det roligaste är att så mycket stämmer:
Jag minns min valborgsyra på Stora torget för två år sedan. Där körde vi sanning eller konsekvens på gatan med en glasflaska och nu i Uppsala hade Johanna helt slitit ut sina skor. Vad vill du veta om mig? Jag berättar vad som helst.

Satt i bussen och den där sjuka men sköna känslan kom igen;
Jag skulle kunna dö nu, det är okej - för jag är lycklig.
Ta till dig det, Johanna!

Idag åkte vi på den där efterlängtade spontana roadtrippen, mamma och jag.
Jag = bakom ratten.
Vi valde att sikta in oss på Hägersten, där mamma bott som liten (3-13 år). För det första fick jag köra dit genom eftermiddagstrafiken en söndag, på Essingeleden. Vi var ute över tre timmar och som tur var kom ingen till skada. Mamma satt och läste tidningen i godan ro.
"Om du skulle fråga henne skulle hon svara att det var "njutbart", bara för att hon läste tidningen och inte hade koll på vad som hände runtomkring."
NAAT

Hägersten var intressant i alla fall. Och trevligt. Så skulle jag kunna tänka mig att bo, om inte jag - miljömänniskan - får bo i en grotta i djungeln med djuren. Eller på Island. Eller där jag lägger min hatt.
Hägersten - en närförort till Stockholm, med träd och berg runtomkring.

Naturligvis hade jag, på något sjukt sätt, lyckats glömma min superkamera hemma. Så mobilen fick räcka.

Kul i alla fall att få följa med till en plats där jag aldrig varit förut, där en människa som står mig så nära (döh) faktiskt levt nästan hela sin barndom. Känns så konstigt att saker pågick innan jag fanns.
Jag fick testa på att vara de förgånga jularnas spöke och få följa med Ebenezer Scrooge till hans barndom (som i "A Christmas Carol" av Charles Dickens)

Lilla Sörprovet imorgon för min del, och teoriprov om två veckor idag.
Erik gjorde mig inte besviken i och med att han klarade teorin. Grattis på! Håller tummarna fortsättningsvis också för kommande strapatser.

Samma dag som han kör upp ska jag till Uppsala för att träffa och intervjua
Livets Ord. Jag åker själv. Ska onekligen bli intressant. I synnerhet om man drar sig till minnes denna gamla klassiker med Carola :S

Ikväll pratade jag med en otoligt trevlig kvinna som heter Louise från Jämtland. Mitt kontaktnät blir bara mer utvecklat, vilket bådar gott för framtiden.

Har hittat en ny favorit. Snälla, sjung för mig tills jag dör. Jag skulle lyssna idel öra.
Och reklamen som fick fram hiten "Release me", bara den i sig är ju råfin...

Jag ska nu återgå till samhällskunskapen.

Han är så vis, den där Danni.
Inspireras och roas är ingen dum idé. Jag vet tusenmiljoner saker jag skulle vilja göra om jag bara hade tid, för att få vardagen roligare och därmed lättare.
- Fucking dygn med för få timmar!

Här är ett random urval:

Fyrishov - äventyrsbad som väcker barndomsminnen
...eller varför inte Gustavsvik - stået vassare ändå?

Hela världensbästa Naturhistoriska med utställningar och cosmonova

Matsäck på Skansen
...eller pic nic i vardagsrummet.

Åka till en ny stad och testa floating

Lära känna Söder

Klappa/rida älg i Umeå

Grundkurs i smyckestillverkning

Åka dressin i Dalarna

Paddla vikingarnas Långhundraleden

Fika i Kaknästornet

Kräla i grottor i Kolmården

Besöka en utav våra 21 Djurparker i Sverige

FotoExpedition - wherever.

Vandra Roslagsleden

Junibacken - för den som vill bli 6 år igen.

Takvandra på Riddarholmen

Pic nic på toaletten på kyrkogården, Länna.

Segwaytur runt Stan, med stopp för fika.

Åka buss hela natten, se vart man hamnar.
...och samtidigt lära sig mer om världen(?)

Flyga luftballong

Helg i Mariehamn (med cykel?). Dygna för att slippa betala boende (på hemtrevliga Kronan). Hela kalaset; typ 60 spänn.

Lära känna Gamla stan (fika är ett måste!)

Lyssna på Isländsk radio - FM957 - Hlusta live

Go crazy på Tom Tits Experiment i S:tälje

Ja, du. Det här var några exempel på saker jag/vi skulle kunna göra för att få vår vardag lite mer lustfylld.
Något du känner för sådär på rak arm?

Första november. Välkommen. Efterlängtad är du. 48 dagar kvar.

Igår var sista dagen på intensivkursen. Fan va tråkigt. Skämtar inte. Jag har ont i magen för det. Vill inte sluta. Sån är ju jag. Jag kommer sakna allt; Norrtälje, människorna (Ann, Erik och Johanna framför allt), bilen, vårt pluggande av körteori och sist men inte minst den känslan av att det händer mycket på kort tid. Precis som under dykkurser, min brandvecka i Mariehamn och resor.
Något utöver det vanliga liksom.

Ibland undrar jag hur det hade varit om jag hade valt Roden från början. Jag ler.

Tackade nej till Halloween-meeting med mina media-flickor igår. Trodde aldrig jag skulle orka åka till Berga. Skulle nog inte det heller. Åkte hem och tänkte göra fredagkväll... Men plötsligt fick jag för mig att gå ut i alla fall och hann precis in före 23. Hoppade på bussen och där skulle jag mött Mr Cedersved. Vart han tog vägen sedan har jag ingen aning om, och hittade honom inte senare heller.

Som tur var är man aldrig ensam på Mobet. Väl där uppe blev det en massa kära återseenden, precis som jag hoppats på - och trott. Dansade som om jag inte varit ute sen jag kom hem...
Fredagskvällen var lyckad, även om det kändes skumt (tråkigt?) att inte tillhöra ett sällskap ...men hur det än var så slapp jag sova på parkbänken den här kvällen också.
Tack Tack.


Lördag, fast helgdag.
Syster fyller 41 imorgon och jag har precis fått veta att jag ska få ett nytt kusinbarn. Grattis.

Ikväll är det allhelgona och jag vill gå till byns kyrkogård med hunden när det blivit mörkt, enligt tradition. Det är fett najs med alla ljus i mörkret, underbelysta träd, stenmuren och sjön nedanför. Dit vill jag gå innan jag drar vidare hem till Solith. Chilla med ett Gäng. Det blir typ som en liten klassträff - och så Lia.

Borde verkligen ta igen skolan som jag missat, men känner att gårdagskvällen gör sig påmind. Så istället ska vi ut och dra ris på tomten i solen och friska luften, hunden och jag.

Hemma. Rätt orkeslös. Sitter i fotölj med yllefilten och hunden och tekoppen. Kollar på Uppdrag granskning om osäkra ASSAlås. När min promenadkompis bangar, orkar jag inte själv ta initiativ. Inte än i alla fall. Satt ju trots allt kvar till 18 och pluggade, Erik och jag. Bra och roligt. Dagarna på körskolan går för fort.

Körde fyra lektioner idag. Tvärnit och omkörning. På- och avfartsträning. Följa skyltar och vända på lämplig plats. Datortest och pärm. Drömmer till och med att jag kör.

Att panikbromsa var jobbigare än jag trodde - kropp och sunt förnuft går inte riktigt ihop ibland. Till slut blev känslan av kraften från tvärniten neutral och jag var inte rädd längre. Första gången var värst, men efter 15 panikbromsar hade sminket runnit av, och rädslan runnit ur.
Känner mig lite löjlig, för det är ju trots allt ingen fara. Bara jag och min Ann på Björnövägen utan övrig trafik, och jag skulle bara bromsa. Lika som chocken vid 4cm-kanten utanför Brottbyhallen. Men jag kunde inte hjälpa reaktionen. Att jobba med sig själv är ganska skönt. ...och imorgon väntar Gillinge.

På begäran.
Oförglömliga luncher hos allas vårat älskade godisluder, den lilla häxan på sexan.

Igår var det två månader sedan jag kom hem.
I måndags var det 2 månader kvar tills Danni (och Krille) kommer.

Det kan ju vara den största nyheten; att Krille kommer hem till jul. Helt otroligt. Jag vet inte ens hur jag ska reagera. Helt överväldigad när jag fick höra det. Jag som längtat och väntat så länge. På något sätt känns det ju som om han inte ens finns längre. Hultsfred 07. Det var sooooo Way Back. Helst sanslöst att han faktiskt bestämt att komma hem. Och nu ska han komma runt den 20 december. Samma magiska datum som Daniel minn. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det. Det kommer ju säkert att bli hur bra som helst, men ketchupeffekt liksom. Om de bara hade kunnat vara lte utspridda... Vill ägna tid åt båda fullt. Man ska fan inte klaga. Jag längtar i alla fall till juletid, det är ett som är säkert.

Denna vecka: Kör. Pluggar. Kör. Lagar lunch med Johanna och Erik. Pluggar. Kör. Gråter. Ler.

Körningen går jättebra! Jag längtar ut på vägen hela tiden.
Däremot vet jag inte med Gillinge. Det känns som the biggest challenge i och med veltan. Torsdag; Dagen då jag måste jobba med mig själv förmodligen.

Litet förgiftat frö av oro har slagit lite rot i mig. Underbara vecka som har varit! Vara föralltid! Asså, jag trivs så i Norrtälje. Och jag älskar mina vänner och jag mår som bäst när jag attendar kurser som utvecklar.
Nu och nästa vecka. Annars fast i skolan. Snart. Inget blir riktigt bra, ingenting riktigt kul. Inte ens jag. Måsten, borden och ansvar. Trist vardag. Gah. Jag önskar att jag kunde fortsätta se min vardag ur ett ärligt, lyckligt perspektiv. Ta vara på det jag har. Uppskatta! (som jag gjorde på Island). Å, ljuvliga tanke. Rätt glasögon bara. Och appropå det...

...jag måste ju skaffa glasögon! Gah. När ska jag hinna det. och hur ska de se ut? Får la titta in hos optiker någon gång i veckan.

Jag längtar upp på Skansen med Solith.

Dags att prata med Danni snart. Fett länge sedan. För länge sedan?

Nu först ska jag ut med min lilla vän Madde. Vi ska ut på en 2 mils-runda. I regnet. Men det behövs! Av frisk luft, socialt umgänge och motion behöver jag mer!