Alexia

Malin!

Asså, nu måste jag berätta en sak. Det är hur kul som helst!

Du pratade ju om "Skeppis" och att det var dit du skulle för att dansa, och jag har aldrig hört talas om det förut. Av en slump kollade jag igår på hemsidan gratisistockholm.nu och under kategorin dans (av ännu en slump?) stod "Skeppsholmsgården - Öppet hus för alla som vill lyssna, spela, sjunga, dansa och fika varje söndag nästan hela året om". Jag kopplade ihop ett och ett, blev nyfiken (framför allt på vissjungandet) och begav mig till Skeppis efter jobbet idag.

Jag vet inte när jag hade så roligt senast - på riktigt! Inspirerades av jammande folkmusikanter, sjöng lite, fikade med de yngre spelmännen, råkade bli uppbjuden på övervåningen och sen dansade jag gammeldans hela kvällen - det trodde jag aldrig innan! Vilken stämning! En sån grej - och människorna! Jag som inte dansat varken polska eller vals på det här sättet förut. Såld. Typ.

Kanske nästa gång vi träffas är på Skeppis?
:)
Kram Lia

På reseguiden.se hittade jag nyss något som jag vill dela med mig av. En känsla.
En ung kvinna beskriver sitt intryck av Island, efter en månads back packing (och sätter samtidigt ord på fascinationen jag känner inför min ö);

---

Min uppgift var enkel. Trodde jag.
...att beskriva Island med ett enda ord. Men det skulle visa sig vara svårare än jag kunnat ana.

Island är mycket mer än så. Det har gett mig alldeles för många intryck och minnen för att jag ska kunna ge det endast ett ord. Ett enda litet futtigt ord.

Island är glädje. Island är skratt. Möten, mellan natur och människa. Natur och natur. Möten mellan hav och vind, sol och regn. Island är landet där det inte finns något bestämt väder, utan skiftar när man minst anar det. Island är landet där hedniska vikingar och kristna delar samma öl. Island är landet där kyrka och mack möts för att tillsammans bilda en stad. Det är landet där fåren sakta vandrar på vägen, medan slaktbilen saktar in för att låta dem fortsätta gå över i sin egen takt, innan den fortsätter sin egen resa.

Här finns inte många människor. Det är inte ens troligt att någon skulle höra dig om du skrek. Även om det fanns någon inom räckhåll kanske vindarna byter riktning.

På Island kan du möta en val, en lunnefågel, en islandshäst och ett svart och ett vitt får under samma dag. Alla andas de samma luft. Du kan åka runt i den gyllene cirkeln och ge dig själv en förklaring till varför den kallas just så.

Landet med mången gång fler får än invånare. Reykjavik, huvudstaden, beskrivs med stolthet. Kulturlystna Reykjavikbor. Ja, kulturens Island. Unga förmågor dricker kaffe på cafét, lyssnar till andra unga drömmares gitarrspel, som i hopp om att en dag verkligen kunna "bli någon". En ny Björk eller kanske Sigur Rós? När musiken tystnat lever stämningen kvar. Klockan är 02 och kvällen är ljus och ung.

Du kan färdas i timme efter timme. Utan att möta en enda människa, utan att närma dig något enda tecken på liv. Men när du väl finner det, frågar du dig själv om du inte älskar den här ön lika mycket som ditt eget land?

Förresten vet jag det nu. Jag vet vilket ord jag skulle ha valt;

Island är Kraft.

Vi har gjort slut och separerat, som en följd av att jag har valt att gå vidare i mitt liv. Utan honom.

Dudde bor numera hemma hos världens bästa Hanna. Efter två timmars kämpande med lastning idag kom vi i alla fall iväg, och åkte inte mer än en halvtimme innan han för första gången satte en hov på sin nya stallplan.

Förhoppningsvis går allt som det ska och i så fall har jag från och med denna stund bara en häst. En vattenhink att fylla, en box att mocka och en häst att rida.
Sjukt, men skönt.


Att sörja Dudde är bara egoistiskt! Han ska ju få det så mycket bättre nu, hos en tjej i ett stall som förhoppningsvis har mer tid för honom. Som kan ge honom vad han behöver - som jag inte kunnat ge i dagens läge. 

Det här är mitt andra feta steg mot den fantastiska framtid som väntar. Den som jag väljer före hästen. Vaccinationskliniken i torsdags var första gången jag kände på riktigt att jag faktiskt är på väg! Det här är andra - och det känns ju bra...

Det är förstås alltid jobbigt när någonting bra tar slut, och jag som är så himla känslig för sånt också. Önskar att var Danni här nu. MEN, istället får jag (som näst bästa alternativ) ta Eppsi i tassen och gå till Hundsjön. Skogen inger frid.

Så var det då plötsligt halvtid; 43 dagar sedan jag lämnade Danni i Reykjavík, och 43 dagar tills vi återförenas i Dublin. För varje timme som går kommer vi närmre, varje sekund är ett steg i rätt riktning. Nu har jag sportlov och mina förväntningar på den här veckan är jobb som ger lön för framtida planer och plugg i inspirerande miljö (webbdesign med Solith?).
Ja, fett mycket händer, men det är ju det jag vill.

Veckans Guldstjärna går till Friskis jympa. Denna träningsform som jag alltid tidigare hånat, dyrkar jag nu för tiden. Jag har blivit omvänd och längtar nu hela tiden till nästa gång. Efter den jobbigaste sista delen av passet och instruktören visar att vi ”äntligen” får slappna av och skritta av runt salen känner jag en liten besvikelse att passet inte är ännu längre. Tre dagar i veckan är inte nog! - jag röstar för Friskis alla dagar i veckan.

Senta ligger på köksgolvet och kliar sig i ansiktet. Det luktar så gott att jag får ont i magen av kärlek! Om jag kommer att sakna någonting hemifrån så är det hundarna - och hur i all sin dar ska jag klara av att följa de strikta instruktionerna om att inte röra några djur i Indien(?), för att minska risken att drabbas av rabies.

Apropå rabies så var jag på vaccinationsklinik igår och pratade om vilka sprutor jag måste ta inför Indien. Det gäller allt från rabies och hepatit A och B, tyfoid feber, tuberkulos, turistdiarré till kolera och såå många andra saker. Det här var första gången jag på riktigt kände att det här faktiskt händer. Att det är på riktigt. Jag är på väg att göra det. It's all happening, slowly but surely.
Om man åker till Indien på obestämd tid och har planer på att resa runt, kan det vara svårt att svara på frågorna som jag fick av doktorn; ”kommer du att jobba på en grisfarm?”, ”stad eller landsbygd?”. Asså, shit. Inte vet jag… Jag vill inte ligga halvdöd i en liten smutsig sjuksäng i Indien bara för att jag ville spara in 300 spänn på en liten spruta. Hellre garderar jag mig och minskar risken (även om den fortfarande finns), om jag nu plötsligt skulle känna för att ta jobb på en grisfarm. Jag ska tillbaka på tisdag och få de första sprutorna.

Kom nyss hem från en promenad med min Madde lítla, och Pluttis. Vi slirade runt på våra små vägar i två timmar. Följde Polstjärnan till stallet och på vägen stannade vi till och lyssnade på sjön som sjöng. Ett otroligt fascinerande, lågfrekvent ljud som ekar över nejden och får mig att tänka på Kolmårdens (Indieska!) elefanter; 

"Temperaturen på isens undersida håller sig hela tiden nära fryspunkten. Temperaturen på ovansidan ändras däremot med lufttemperaturen. En kall natt kan man därför höra hur isen sjunger/råmar. Det beror på att isen drar ihop sig när det blir kallare, isen bågnar nedåt och det blir spänningar i isen. Spänningarna gör att långa smala sprickor bildas i isen, och man hör ett råmande. Råmandet kan låta otäckt, men isen är väldigt hållbar."
Nina Svensson, Naturskolan i Upplands Väsby.

Nu ska jag koka en kopp te för att sedan slå mig ned framför Kunskapskanalen; ”Indien – ett land i förändring”.
Missa inte heller Kunskapskanalen imorgon 21.00: Historien om Indien
                                                               22.50 Kort om Indien.

Det är de här saker som får mig att orka stanna där jag är.

Asså. Tänk om jag bara hann/prioriterade bloggandet mer, för ikväll märkte jag att det är sjukt kul att läsa det jag skrev för ett år sedan. Vad jag gjorde då och hur jag tänkte. Jag fantiserade om det som skulle hända, som jag nu redan varit med om och det roligaste är ju att i februari nästa år (om jag läser det här) kommer jag ju att tänka tillbaka "Shit, då hade inte det här och det här hänt..."

Det har hursom varit en väldigt turbulent vecka på många (mer eller mindre privata) sätt. Nu är det fredag kväll och jag är dööööd efter de otaliga nätter vars sammalagda antal timmars sömn kan räknas på min ena hands fingrar. Att vara oansvarig straffar sig, men det är värt det. Jag gillar det. och han vet det.

---

Det här är en bit drivved som flutit omkring i havet under en tid (kort eller lång?) och som av vågor till slut kommit upp på stenstrand i Norge, där jag plockade den bland tång och musslor. Wikipedia tells us: "According to Norse mythology, the first humans, Ask and Embla, were formed out of two pieces of driftwood, an ash and an elm, by the god Odin and his brothers, Ve and Vili."

 Inte för än i helgen kom jag på ett motiv som jag tyckte kunde passa att måla på träbiten; Skjálfandi bay, Kin mountains, hoppande knölval och Faldur. Det här är sommar för mig - mitt andra hem - både den förra och (förhoppningsvis) den som kommer också. 112 dagar kvar till Island nu folks! Enkel biljett.

Den här lilla träbiten gick iväg på posten till Island i måndags
- adressaten är väl självklar?

När jag kom hem samma dag hade jag ett paket i lådan från Island (vad fan är sannolikheten för att båda ska skicka spontana presenter samtidigt?).
Danni's otroliga överraskning visade bara ÄNNU en gång att han uppfyller alla tänkbara krav för en perfekt pojkvän i min värld! Det blir bara bättre...

---

Var programledare i På G idag igen, radio. För sista gången under praktiktiden. Nästa vecka är det "vanlig skola" igen, men jag ska försöka att inte klaga. Själv lovade jag mig att inte vara lika entusiastisk i år. Även om det är sista terminen tänker jag inte låta plugget ta över mitt liv. Punktur.

Man får i alla fall vara med om väldigt mycket som reporter - jag har lärt mig hur mycket som helst! Under praktiktiden har jag intervjuat (utan kronologisk ordning);

en runristare,
en hemvårdare,
en frimärksgravör,
en släktforskare,
en kravmaga-utövare,
en hundmassör,
en bahá'í 
en brandman
och ett par bröder som spelar musik och äger en ICAbutik.

Förutom det har jag sänt två timmar radio sex gånger,
skrivit krönikor och artistporträtt
...och på TVsidan varit programledare för Nyfiken På tre gånger,
testat bildproducentjobbet och skapat inslag.

Svenska Bahá'í-samfundet fick alltså besök av mig som radioreporter i tisdags. Örjan, sekriteraren på centret, är en väldigt trevlig farbror som håller till i huset på heltid. En massa prat om religionen blev det och jag lyssnar idel öra. Jag ska ta mig en titt på böckerna jag fick, men om jag går på studiecirklar återstår att se...

Åkhejrå. Jag håller med dem som klagat... Det var ett tag sen det kom upp ett nytt inlägg, men det är bara för att jag inte haft tid tidigare, utan gjort tusen-miljoner bättre grejer under lovet med Danni minn.

Nu är jag tillbaka i gamla gängor och kan på ett sätt se fram emot våren, för jag vet ju att påsken och sommaren kommer. Tills dess är det bara att levapå, vilket jag ska försöka göra - även om det vissa stunder känns fruktansvärt lockande att bara skita i allt och dra till ön på en gång. Vi är starka människor. Vi kan göra det här. Jag har studenten och min resterande framtid i sikte.

Nyss hemkommen från Solith och ännu en underbar tekväll. Det är sånt där som familje-fika efter Friskis, en gemensam kväll med Emma i stan och liknande roliga, spontana, äventyrliga saker som håller mig flytande. De får mig att leva även om jag inte är där jag helst skulle vara - nämligen hos Daniel. (Alla som har träffat honom tror jag förstår varför!)

För den som inte redan hört min långa historia om jul i Sverige och nyår på Island, och alla våra äventyr kan jag ju bara berätta att jag aldrig tidigare har mått så bra i hela mitt liv. Danni blir bara bättre hela tiden, han överträffar ständigt sig själv och ingen har någonsin förut fått mig att må såhär Guld... Han är fantastisk. Så är det bara.

Äventyrlig linje går jag också. Som tur är har året börjat soft med praktik fem veckor, då vi ska producera TV och radio för att sända i Täby-Danderyd. Många nya och spännande människor får man träffa på de uppdrag vi tar, många platser och många nya lärdomar. I tisdags var vi på Malsta bilskrot och imorgon ska vi till leksaksmuseet. Tidigare har jag pratat med sälskötare och frimärkssamlare, tornerspelsriddare och Krav Maga utövare. Det passar verkligen mig, det vi håller på med. Det får mig att leva ut min nyfikenhet, hålla mig sysselsatt och utvecklas. Superviktiga ingridienser för att få mig att leva!

Min överlevnadsplan lyder som följer:

4,5 veckor resterande praktik på TV- och Radio Nord. Friskis mån, tors, sön. Eppsi, hästar och plugg. Vänner och dykning. Planering inför resor och kommande framtid. Spontana äventyr. Och förstås timmar och timmar av drömmar om Danni. En vecka efter att praktiken är slut har vi sportlov och helst skulle jag resa då också. Billigt. Klurar på det. Efter den vecka är det bara sex veckor kvar till studenten vafan! Sjukt nära om man ser det så - vilket jag väljer att göra!

Nu har ni fått en uppdatering. När nästa inlägg kommer vågar jag inte lova.

Dan före dopparedan.
Imorgon kommer två tomtar - och satan vad jag har längtat.

Kan inte säga mer än att jag faktiskt är fett förväntansfull och om Gud vill kommer det här att bli Tidernas Jullov!

Har en del saker inbokade, men mest tycker jag bara att det ska bli skönt att få spendera min lediga tid med mina ALLRA närmaste och några till. Fy faan vad bra det är. Och kommer att bli..

GOD JUL

.

Fett mycket händer. Såå glad för det. Fucking 8 dagar kvar och det är helt sjukt! (om man tänker på att nedräkningen började vid 95)

Innan jag glömmer bort det vill jag tipsa den fantastiska julkalendern som får mig att studsa upp ur sängen på morgonen; Asbjørn Brekkes klimatkalender! Herre Gud. Den 36-årige norske oskulden som med hjälp av 24 klimat-smart-tips vill bidra till en bättre värld. Ge honom en chans! Guld i min mening.

Jag jobbar på mina två sista arbeten inför jullovet och hoppas på att de ska bli klara snart så att man kan få koppla av någon gång. Julen är ju trots allt fridens tid!

Saker och ting händer ju hela tiden och min kalender är lika späckad som den brukar vara, men om jag tänker på det funderar jag mest över julklappar, lovet, islänningen och storebror. Jag fokuserar ju ganska mycket på att Daniel kommer hit, men faktiskt är det ju så att jag ska till Island om drygt två veckor också. Det har jag inte riktgit tänkt på, men när jag gör det känns det hur bra som helst!

Jag är hel nu.
.

Fy fan va glad jag är. Jag slog just ihop boken Oryx and Crake efter sista sidan - som jag kämpat!
Det är det som är så sjukt med motiverat pluggande, att det kan vara kul att tvinga sig själv att göra det - för det är så fruktansvärt befriande när man nått resultat och pressen släpper (och kanske har man lärt sig nått på kuppen?). Det blir ju lättare också när man har rutin på pluggandet. Typ att jag vet att jag på min fritid pluggar tills jag somnar - för då blir det helt naturligt och det finns inget annat (... det som kallas för studieteknik?). När man väl är klar med det man ska göra har man tid över, och den tiden blir så mycket mer värdefull. Plus att betygen blir bra. Därför glädjs jag i denna stund för jag har nått ett delmål; jag har läst ut boken. Nu har jag bara den analyserande uppsatsen kvar!

Plus tusenmiljoner andra projekt, men det är så jag gillar det. No pain, no gain som Stefán säger. 
.
.

 Nu har ju tyvärr snön redan regnat bort. Men innan dess, asså... Undrade ju hur mycket snö det fanns där uppe egentligen! Det tog aldrig slut och jag är glad att jag passade på att dra med mig min lilla Madde ut i skogen för Hundsjön-promenad med matsäck och att vi spände på oss längdskidorna för ett åk medan vi hade chansen. Efter att jag begravt Madde fick Eppsi gräva fram henne igen. Underbara under.

Och så har vi ju en konvalicent i huset också. Stackars Sentis är livmoderlös numera (aka matrix loose). Hon har en livboj runt halsen istället för tratt. Med tratten skulle hon aldrig kunna komma genom husets dörrhål. Söt, snäll och stor är Sentis i ett nötskal.

Här framme står en flicka vit, det är Lucia som har kommit hit.
Hon bjuder er på lussekatt, i en lång och mörk decembernatt.
Hon bär en krans omkring sitt hår, och sprider ljus därfram hon går.

Så. Gott folk. Vi har nu kommit till the final countdown. Bara så ni vet, om ni inte redan visste det.

.

Första advent.

Nyss hemkommen från en promenad runt kyrkbyn med min hund och min Madde. Det kanske låter klyschigt, men jag kan inte förstå att helgen redan är över.  Glöggen igår var god och stark. Oj vad stark den var. Och så sov jag där. Av alla närförorter måste ju detta vara en av de allra mysigaste -  Hägersten, om Lia själv får välja.

Kom hem imorse efter en evighet i tunnelbana, buss och bil, med beskedet att jag måste köra akut till djursjukhus med Newfoundlandshunden Senta - diagnos: Livmoderinflammation. Satt på akuten Albano med mamma och hunden i en timme, och såg reprisen av idol medan djur kom och gick. Till sist var det vår tur och beslutet blev att de behöll henne. Förmodligen ligger hon på operationsbordet i detta nu och får livmodern bortopererad. Stackars Senta. Hoppas allt går bra bara.

Imorgon hämtar jag ut körkortet. Fett najs. Nu ska jag klättra upp på vinden och hämta ner resterande adventssaker som ska upp. Här ska pyntas!

.

Tusenmiljoner bra saker händer hela tiden. Bland annat har jag nyss kommit hem från en jättemysig och god kväll hemma hos Ludde för att fira Sara som fyller 19 idag (tillsammans med Max, Robin, Ludde, Joanna, Johan, Sara, Madde, Sofie och jag - och Idzer på slutet). Förutom själva tillställningen är det ju underbart att köra bilen till och från. Det är ju bara Guld helt enkelt! ...och Grattis Sara!

Det är fredag igen. Imorgon ska jag jobba. Äntligen! Och dessutom är det julmarknad på Skansen. Fett najs och mysig stämninig - igen.

Efter jobbet ska jag hem till Emma och hennes nya lägenhet för att där inviga adventen med en glögg. Kanske dra till Tanja där partyt tydligen ska vara i full gång. Comes to light.

Sen är det första advent. Julen närmar sig med stormsteg!

På måndag får jag hämta ut mitt körkort på posten. Hur guld som helst!
.

Jag är STOLT.

Inte bara över mig själv, utan också över Erik, Mickan och Calle.

Vilken underbar dag!
Tack till alla som medverkat.

.