Alexia

Fy fan va glad jag är. Jag slog just ihop boken Oryx and Crake efter sista sidan - som jag kämpat!
Det är det som är så sjukt med motiverat pluggande, att det kan vara kul att tvinga sig själv att göra det - för det är så fruktansvärt befriande när man nått resultat och pressen släpper (och kanske har man lärt sig nått på kuppen?). Det blir ju lättare också när man har rutin på pluggandet. Typ att jag vet att jag på min fritid pluggar tills jag somnar - för då blir det helt naturligt och det finns inget annat (... det som kallas för studieteknik?). När man väl är klar med det man ska göra har man tid över, och den tiden blir så mycket mer värdefull. Plus att betygen blir bra. Därför glädjs jag i denna stund för jag har nått ett delmål; jag har läst ut boken. Nu har jag bara den analyserande uppsatsen kvar!

Plus tusenmiljoner andra projekt, men det är så jag gillar det. No pain, no gain som Stefán säger. 
.
.

 Nu har ju tyvärr snön redan regnat bort. Men innan dess, asså... Undrade ju hur mycket snö det fanns där uppe egentligen! Det tog aldrig slut och jag är glad att jag passade på att dra med mig min lilla Madde ut i skogen för Hundsjön-promenad med matsäck och att vi spände på oss längdskidorna för ett åk medan vi hade chansen. Efter att jag begravt Madde fick Eppsi gräva fram henne igen. Underbara under.

Och så har vi ju en konvalicent i huset också. Stackars Sentis är livmoderlös numera (aka matrix loose). Hon har en livboj runt halsen istället för tratt. Med tratten skulle hon aldrig kunna komma genom husets dörrhål. Söt, snäll och stor är Sentis i ett nötskal.

Här framme står en flicka vit, det är Lucia som har kommit hit.
Hon bjuder er på lussekatt, i en lång och mörk decembernatt.
Hon bär en krans omkring sitt hår, och sprider ljus därfram hon går.

Så. Gott folk. Vi har nu kommit till the final countdown. Bara så ni vet, om ni inte redan visste det.

.