Alexia

Så var det då plötsligt halvtid; 43 dagar sedan jag lämnade Danni i Reykjavík, och 43 dagar tills vi återförenas i Dublin. För varje timme som går kommer vi närmre, varje sekund är ett steg i rätt riktning. Nu har jag sportlov och mina förväntningar på den här veckan är jobb som ger lön för framtida planer och plugg i inspirerande miljö (webbdesign med Solith?).
Ja, fett mycket händer, men det är ju det jag vill.

Veckans Guldstjärna går till Friskis jympa. Denna träningsform som jag alltid tidigare hånat, dyrkar jag nu för tiden. Jag har blivit omvänd och längtar nu hela tiden till nästa gång. Efter den jobbigaste sista delen av passet och instruktören visar att vi ”äntligen” får slappna av och skritta av runt salen känner jag en liten besvikelse att passet inte är ännu längre. Tre dagar i veckan är inte nog! - jag röstar för Friskis alla dagar i veckan.

Senta ligger på köksgolvet och kliar sig i ansiktet. Det luktar så gott att jag får ont i magen av kärlek! Om jag kommer att sakna någonting hemifrån så är det hundarna - och hur i all sin dar ska jag klara av att följa de strikta instruktionerna om att inte röra några djur i Indien(?), för att minska risken att drabbas av rabies.

Apropå rabies så var jag på vaccinationsklinik igår och pratade om vilka sprutor jag måste ta inför Indien. Det gäller allt från rabies och hepatit A och B, tyfoid feber, tuberkulos, turistdiarré till kolera och såå många andra saker. Det här var första gången jag på riktigt kände att det här faktiskt händer. Att det är på riktigt. Jag är på väg att göra det. It's all happening, slowly but surely.
Om man åker till Indien på obestämd tid och har planer på att resa runt, kan det vara svårt att svara på frågorna som jag fick av doktorn; ”kommer du att jobba på en grisfarm?”, ”stad eller landsbygd?”. Asså, shit. Inte vet jag… Jag vill inte ligga halvdöd i en liten smutsig sjuksäng i Indien bara för att jag ville spara in 300 spänn på en liten spruta. Hellre garderar jag mig och minskar risken (även om den fortfarande finns), om jag nu plötsligt skulle känna för att ta jobb på en grisfarm. Jag ska tillbaka på tisdag och få de första sprutorna.

Kom nyss hem från en promenad med min Madde lítla, och Pluttis. Vi slirade runt på våra små vägar i två timmar. Följde Polstjärnan till stallet och på vägen stannade vi till och lyssnade på sjön som sjöng. Ett otroligt fascinerande, lågfrekvent ljud som ekar över nejden och får mig att tänka på Kolmårdens (Indieska!) elefanter; 

"Temperaturen på isens undersida håller sig hela tiden nära fryspunkten. Temperaturen på ovansidan ändras däremot med lufttemperaturen. En kall natt kan man därför höra hur isen sjunger/råmar. Det beror på att isen drar ihop sig när det blir kallare, isen bågnar nedåt och det blir spänningar i isen. Spänningarna gör att långa smala sprickor bildas i isen, och man hör ett råmande. Råmandet kan låta otäckt, men isen är väldigt hållbar."
Nina Svensson, Naturskolan i Upplands Väsby.

Nu ska jag koka en kopp te för att sedan slå mig ned framför Kunskapskanalen; ”Indien – ett land i förändring”.
Missa inte heller Kunskapskanalen imorgon 21.00: Historien om Indien
                                                               22.50 Kort om Indien.

Det är de här saker som får mig att orka stanna där jag är.