Alexia

Vi har gjort slut och separerat, som en följd av att jag har valt att gå vidare i mitt liv. Utan honom.

Dudde bor numera hemma hos världens bästa Hanna. Efter två timmars kämpande med lastning idag kom vi i alla fall iväg, och åkte inte mer än en halvtimme innan han för första gången satte en hov på sin nya stallplan.

Förhoppningsvis går allt som det ska och i så fall har jag från och med denna stund bara en häst. En vattenhink att fylla, en box att mocka och en häst att rida.
Sjukt, men skönt.


Att sörja Dudde är bara egoistiskt! Han ska ju få det så mycket bättre nu, hos en tjej i ett stall som förhoppningsvis har mer tid för honom. Som kan ge honom vad han behöver - som jag inte kunnat ge i dagens läge. 

Det här är mitt andra feta steg mot den fantastiska framtid som väntar. Den som jag väljer före hästen. Vaccinationskliniken i torsdags var första gången jag kände på riktigt att jag faktiskt är på väg! Det här är andra - och det känns ju bra...

Det är förstås alltid jobbigt när någonting bra tar slut, och jag som är så himla känslig för sånt också. Önskar att var Danni här nu. MEN, istället får jag (som näst bästa alternativ) ta Eppsi i tassen och gå till Hundsjön. Skogen inger frid.

Så var det då plötsligt halvtid; 43 dagar sedan jag lämnade Danni i Reykjavík, och 43 dagar tills vi återförenas i Dublin. För varje timme som går kommer vi närmre, varje sekund är ett steg i rätt riktning. Nu har jag sportlov och mina förväntningar på den här veckan är jobb som ger lön för framtida planer och plugg i inspirerande miljö (webbdesign med Solith?).
Ja, fett mycket händer, men det är ju det jag vill.

Veckans Guldstjärna går till Friskis jympa. Denna träningsform som jag alltid tidigare hånat, dyrkar jag nu för tiden. Jag har blivit omvänd och längtar nu hela tiden till nästa gång. Efter den jobbigaste sista delen av passet och instruktören visar att vi ”äntligen” får slappna av och skritta av runt salen känner jag en liten besvikelse att passet inte är ännu längre. Tre dagar i veckan är inte nog! - jag röstar för Friskis alla dagar i veckan.

Senta ligger på köksgolvet och kliar sig i ansiktet. Det luktar så gott att jag får ont i magen av kärlek! Om jag kommer att sakna någonting hemifrån så är det hundarna - och hur i all sin dar ska jag klara av att följa de strikta instruktionerna om att inte röra några djur i Indien(?), för att minska risken att drabbas av rabies.

Apropå rabies så var jag på vaccinationsklinik igår och pratade om vilka sprutor jag måste ta inför Indien. Det gäller allt från rabies och hepatit A och B, tyfoid feber, tuberkulos, turistdiarré till kolera och såå många andra saker. Det här var första gången jag på riktigt kände att det här faktiskt händer. Att det är på riktigt. Jag är på väg att göra det. It's all happening, slowly but surely.
Om man åker till Indien på obestämd tid och har planer på att resa runt, kan det vara svårt att svara på frågorna som jag fick av doktorn; ”kommer du att jobba på en grisfarm?”, ”stad eller landsbygd?”. Asså, shit. Inte vet jag… Jag vill inte ligga halvdöd i en liten smutsig sjuksäng i Indien bara för att jag ville spara in 300 spänn på en liten spruta. Hellre garderar jag mig och minskar risken (även om den fortfarande finns), om jag nu plötsligt skulle känna för att ta jobb på en grisfarm. Jag ska tillbaka på tisdag och få de första sprutorna.

Kom nyss hem från en promenad med min Madde lítla, och Pluttis. Vi slirade runt på våra små vägar i två timmar. Följde Polstjärnan till stallet och på vägen stannade vi till och lyssnade på sjön som sjöng. Ett otroligt fascinerande, lågfrekvent ljud som ekar över nejden och får mig att tänka på Kolmårdens (Indieska!) elefanter; 

"Temperaturen på isens undersida håller sig hela tiden nära fryspunkten. Temperaturen på ovansidan ändras däremot med lufttemperaturen. En kall natt kan man därför höra hur isen sjunger/råmar. Det beror på att isen drar ihop sig när det blir kallare, isen bågnar nedåt och det blir spänningar i isen. Spänningarna gör att långa smala sprickor bildas i isen, och man hör ett råmande. Råmandet kan låta otäckt, men isen är väldigt hållbar."
Nina Svensson, Naturskolan i Upplands Väsby.

Nu ska jag koka en kopp te för att sedan slå mig ned framför Kunskapskanalen; ”Indien – ett land i förändring”.
Missa inte heller Kunskapskanalen imorgon 21.00: Historien om Indien
                                                               22.50 Kort om Indien.

Det är de här saker som får mig att orka stanna där jag är.

Asså. Tänk om jag bara hann/prioriterade bloggandet mer, för ikväll märkte jag att det är sjukt kul att läsa det jag skrev för ett år sedan. Vad jag gjorde då och hur jag tänkte. Jag fantiserade om det som skulle hända, som jag nu redan varit med om och det roligaste är ju att i februari nästa år (om jag läser det här) kommer jag ju att tänka tillbaka "Shit, då hade inte det här och det här hänt..."

Det har hursom varit en väldigt turbulent vecka på många (mer eller mindre privata) sätt. Nu är det fredag kväll och jag är dööööd efter de otaliga nätter vars sammalagda antal timmars sömn kan räknas på min ena hands fingrar. Att vara oansvarig straffar sig, men det är värt det. Jag gillar det. och han vet det.

---

Det här är en bit drivved som flutit omkring i havet under en tid (kort eller lång?) och som av vågor till slut kommit upp på stenstrand i Norge, där jag plockade den bland tång och musslor. Wikipedia tells us: "According to Norse mythology, the first humans, Ask and Embla, were formed out of two pieces of driftwood, an ash and an elm, by the god Odin and his brothers, Ve and Vili."

 Inte för än i helgen kom jag på ett motiv som jag tyckte kunde passa att måla på träbiten; Skjálfandi bay, Kin mountains, hoppande knölval och Faldur. Det här är sommar för mig - mitt andra hem - både den förra och (förhoppningsvis) den som kommer också. 112 dagar kvar till Island nu folks! Enkel biljett.

Den här lilla träbiten gick iväg på posten till Island i måndags
- adressaten är väl självklar?

När jag kom hem samma dag hade jag ett paket i lådan från Island (vad fan är sannolikheten för att båda ska skicka spontana presenter samtidigt?).
Danni's otroliga överraskning visade bara ÄNNU en gång att han uppfyller alla tänkbara krav för en perfekt pojkvän i min värld! Det blir bara bättre...

---

Var programledare i På G idag igen, radio. För sista gången under praktiktiden. Nästa vecka är det "vanlig skola" igen, men jag ska försöka att inte klaga. Själv lovade jag mig att inte vara lika entusiastisk i år. Även om det är sista terminen tänker jag inte låta plugget ta över mitt liv. Punktur.

Man får i alla fall vara med om väldigt mycket som reporter - jag har lärt mig hur mycket som helst! Under praktiktiden har jag intervjuat (utan kronologisk ordning);

en runristare,
en hemvårdare,
en frimärksgravör,
en släktforskare,
en kravmaga-utövare,
en hundmassör,
en bahá'í 
en brandman
och ett par bröder som spelar musik och äger en ICAbutik.

Förutom det har jag sänt två timmar radio sex gånger,
skrivit krönikor och artistporträtt
...och på TVsidan varit programledare för Nyfiken På tre gånger,
testat bildproducentjobbet och skapat inslag.

Svenska Bahá'í-samfundet fick alltså besök av mig som radioreporter i tisdags. Örjan, sekriteraren på centret, är en väldigt trevlig farbror som håller till i huset på heltid. En massa prat om religionen blev det och jag lyssnar idel öra. Jag ska ta mig en titt på böckerna jag fick, men om jag går på studiecirklar återstår att se...