Alexia

Hemma. Rätt orkeslös. Sitter i fotölj med yllefilten och hunden och tekoppen. Kollar på Uppdrag granskning om osäkra ASSAlås. När min promenadkompis bangar, orkar jag inte själv ta initiativ. Inte än i alla fall. Satt ju trots allt kvar till 18 och pluggade, Erik och jag. Bra och roligt. Dagarna på körskolan går för fort.

Körde fyra lektioner idag. Tvärnit och omkörning. På- och avfartsträning. Följa skyltar och vända på lämplig plats. Datortest och pärm. Drömmer till och med att jag kör.

Att panikbromsa var jobbigare än jag trodde - kropp och sunt förnuft går inte riktigt ihop ibland. Till slut blev känslan av kraften från tvärniten neutral och jag var inte rädd längre. Första gången var värst, men efter 15 panikbromsar hade sminket runnit av, och rädslan runnit ur.
Känner mig lite löjlig, för det är ju trots allt ingen fara. Bara jag och min Ann på Björnövägen utan övrig trafik, och jag skulle bara bromsa. Lika som chocken vid 4cm-kanten utanför Brottbyhallen. Men jag kunde inte hjälpa reaktionen. Att jobba med sig själv är ganska skönt. ...och imorgon väntar Gillinge.

På begäran.
Oförglömliga luncher hos allas vårat älskade godisluder, den lilla häxan på sexan.

Igår var det två månader sedan jag kom hem.
I måndags var det 2 månader kvar tills Danni (och Krille) kommer.

Det kan ju vara den största nyheten; att Krille kommer hem till jul. Helt otroligt. Jag vet inte ens hur jag ska reagera. Helt överväldigad när jag fick höra det. Jag som längtat och väntat så länge. På något sätt känns det ju som om han inte ens finns längre. Hultsfred 07. Det var sooooo Way Back. Helst sanslöst att han faktiskt bestämt att komma hem. Och nu ska han komma runt den 20 december. Samma magiska datum som Daniel minn. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det. Det kommer ju säkert att bli hur bra som helst, men ketchupeffekt liksom. Om de bara hade kunnat vara lte utspridda... Vill ägna tid åt båda fullt. Man ska fan inte klaga. Jag längtar i alla fall till juletid, det är ett som är säkert.

Denna vecka: Kör. Pluggar. Kör. Lagar lunch med Johanna och Erik. Pluggar. Kör. Gråter. Ler.

Körningen går jättebra! Jag längtar ut på vägen hela tiden.
Däremot vet jag inte med Gillinge. Det känns som the biggest challenge i och med veltan. Torsdag; Dagen då jag måste jobba med mig själv förmodligen.

Litet förgiftat frö av oro har slagit lite rot i mig. Underbara vecka som har varit! Vara föralltid! Asså, jag trivs så i Norrtälje. Och jag älskar mina vänner och jag mår som bäst när jag attendar kurser som utvecklar.
Nu och nästa vecka. Annars fast i skolan. Snart. Inget blir riktigt bra, ingenting riktigt kul. Inte ens jag. Måsten, borden och ansvar. Trist vardag. Gah. Jag önskar att jag kunde fortsätta se min vardag ur ett ärligt, lyckligt perspektiv. Ta vara på det jag har. Uppskatta! (som jag gjorde på Island). Å, ljuvliga tanke. Rätt glasögon bara. Och appropå det...

...jag måste ju skaffa glasögon! Gah. När ska jag hinna det. och hur ska de se ut? Får la titta in hos optiker någon gång i veckan.

Jag längtar upp på Skansen med Solith.

Dags att prata med Danni snart. Fett länge sedan. För länge sedan?

Nu först ska jag ut med min lilla vän Madde. Vi ska ut på en 2 mils-runda. I regnet. Men det behövs! Av frisk luft, socialt umgänge och motion behöver jag mer!

En månad kvar. Sen är det okej att börja.

Jag längtar. Längtar så fruktansvärt. Hela livet blir lättare när det närmar sig jul. Konstigt egentligen hur någonting så ofysiskt som julstämningen kan påverka en så mycket, men det gör den faktiskt. Mig i alla fall. Allt blir så mysigt. Alla detaljer.
Snart är det dags, Johanna att baka!
Och sen kommer Danni. Äntligen. Och DÅ är det jul på riktigt.

Men julen är lång och förberedelserna bäst. Jag vill ha ha mer jul!

...jag har en last, som håller mig fast
i ett järngrepp varje vinter.
När året är slut, och snön ligger djup
och slädarnas medar slinter.

En show glöms bort, om den bara visar opp
effekter som man knappast anar.
Så ge mig trettio grader kallt, tomtar överallt
och en skog av gröna granar.
Jag vill ha snötyngda hus, tusentals ljus,
kulörta kulor i drivor,
bjällerklang som ackompangemang,
på alla julens skivor.

Absent home from school. When I don't have anything better to do, I'm watching TV. The first time I do it for that reason since... I don't know when. Hope to get better soon. Driving next week föhelvete. Good this happened now, and not on Sunday night. Always look on the bright side of life. DUdu... dudU, duDu, dUdu!


What if India doesn't work out? To be realistic... A volunteer project in the mysterious orient means a lot of money. I would be able to afford it through scholarship for example ...but I can't apply for that until I know exactly what project I will attend. And I can't apply for a project until I know I would be able to afford it. Catch 22.
Det suger.
I don't doubt my capability of planning and organizing this, though - because I really, really want it. But. The problem is this stupid time limit. The longer it takes, the less time I have to plan something else if it - for some reason - wouldn't work out in the end. Do I dare to take this chance? ...or risk?
Maybe it's better to wait a bit. Next autumn, after GG '09, save the money until then and do it for real. Stay as long as I want, without pressure from school to perform and getting valued through marks.
It is good in one way though. I mean, I don't have to feel like I'm giving it up - I'll just postpone it a bit. Because. Even though it's sad, I will save all this information which can be of benefit later on. E.g. all those organization links and scholarships, ready to apply for next year. It's not really now or never, if you think about it.

So.. rune stone? Mjaaa, I'm still intereated, but compared to this adventurous India project, a rune stone feels ... too unadventurous.
If not India, I'll save the money to do something cheep (sheep) instead. What about hiking in the Sweden? Gash. Me and my ideas. But that is actually an alternative to me. Me and Eppsi. Perfect. Cheep, realistic and adventurous.

- Ska vi leka ikväll?
- Ja!
- Gå två mil?
- Jo ...eller rida!?
- Ja, rida gör vi!

Jag tog cykeln bort och Eppsi sprang med. Väl vid stallet stod redan Johanna som faktiskt lyckats hitta. Vi tog in hela stallets alla hästar innan vi tränsade våra egna.

Lilla Prooto hade matsäck med sig och vi åt hennes hembakta guldbullar på vägen. Måste säga att jag är impad av den där fotbollstjejens stall-skills. Riktigt duktig faktiskt! Ut och galoppera på en långtur barbacka bara sådär... Även om hon ofta låg efter på grund av lillkillens korta ben.

Väl tillbaka från den mörka skogen pysslade vi om våra pållar och så fick Johanna skjuts till bussen på cykel i regnet. Tycker faktiskt hon kan komma lite oftare och rida än en gång i halvåret :) Sjukt mysigt med sällskap!

Vidare är jag så glad att jag inte är mörkrädd. Cyklade ensam tillbaka den där halvmilen igen. Skönt faktiskt.

Hej och välkommen till världen, Nikon D60. May longed-for be your middle name!
Tanken var hisnande, spännande och underbar när den slog mig;

Funderar på att låta bli att oroa mig över plugget ikväll, och istället tända ljus och sy lite? Det blev inget Mobergs (trots att jag var uppskriven på lista). Det blev heller ingen Idol-kväll med Johanna och Mickan ...men att vara hemma är nog precis vad jag behöver; en häst, en hund och en lugn stund.

Hade lite quality time med min älskade Dudde efter skolan. Strök honom med handen i den lena pannan medan hans tunga huvud vilade på min axel. Jag log konstant och hans ögon blev bara tröttare. Vi gillar varanadras sällskap. Gaman saman.
Lekte runt lite på banan innan jag fick köra bilen långa vägen hem.
Gah, En vecka kvar!

Fick ett underbart meddelande imorse. Från Island förstås.
Ett sådant man läser om och om igen. Åh, Gud va jag längtar!

Jag och min hurtbullekompis Madde pallrade oss upp klockan kvart i sex för att springa sjörundan. Vi kom tillbaka möra, röda och lite halvdöda - men oj så bra det känns efteråt! Hoppas på fler sådana rundor. Ofta.

Har fått svar från min volontärorganisation Cadip. Det är först till kvarn som gäller och anmälan är bindande. Just nu! Våga hoppa på chansens tåg när det kommer.

Imorgon ska jag vakta lemurer, men i och med att man ska leva i nuet tänker jag nu först fokusera på att koka en kopp te.

Hur man mår tror jag är väldigt mycket (helt?) styrt av hur man tänker, vad som rör sig där inne... Det är viktigt vad man fyller sitt sinne med.
Se det som en vattenkanna som konstant fylls på med kallt eller varmt vatten från en kran (goda eller onda känslor och tankar). Kannan är full men vattnet fortsätter rinna. Ju mer av den negativa kalibern (kallt vatten) desto mer negativt (kallare) såklart.
Tänk då en iskall kanna och så häller man på varmvatten (positiva tankar)... då tar det ju en stund innan det först blir ljummet och sen varmt efter hand. Det säger sig självt... Så fungerar depressioner också, tror jag.
Om man är lite ledsen-i-ögat och försöker tänka positivt ger det sällan direkt-effekt. Man kan inte bli glad på nolltid. Det kan kanske jämföras med stora under-waves eller intonationen i engelska då det tar ett tag innan tankens kraft får påverkan och det positiva fröet slår rot och gror. Kannan är ju fan permafrost-bottenfrusen!
Man fortsätter kanske att tänka negativa tankar ett tag även om förnuftet säger något annat - för att bli glad är en process, ljuset i en tunnel. Fokusera på rätt saker!
Kanske kan också det faktum att man hoppas på tyck-synd-om-från-hela-den-övriga-världen spela in, men tyvärr yttrar det sig ju mest självdestruktivt. Problemet är liksom att det bara är du som tycker synd om dig själv, och ingen blir gladare av att du är ledsen. (Hmmm... Rätt logiskt?)
...SÅ, förstå det här:

"Oh, great Spirit!
...grant me the serenity to accept the things I cannot change,
the courage to change the things I can,
and the wisdom to know the difference"

Om man kunde det; (acceptera allt man inte kan ändra, ändra vad man kan och dessutom lära sig att se skillnaden) skulle livet bli så mycket lättare - i synnerhet för oss i Västvärlden som egentligen ligger så fett högt upp på Maslov's hierarchy of needs (A Theory of Human Motivation) så det är helt sjukt!

Vi i Värstvärlden... - Hur mycket bättre kan man ha det om man tänker på det?! Vad fan är våra problem i det stora hela? I-landsproblem är igenkänningskomik - jävligt rolig ibland faktiskt, just för att det är så dumt när man börjar tänka på det.
Ja, skäms på oss!; "Fack, min nagel gick av!", "Fan va långsamt hon kör!" eller Va?! Har du inte diskat efter dig som jag sa?!". Gash, FFS, IRL, if you think about it ... lär dig att fokusera på rätt faker!

...det kan man kanske genom att (lite då och då, vid behov) starta sin helikopter, lyfta upp vertikalt och hovra ett tag, se ner på allt och uppdatera synen på sin situation. Att faktiskt se med egna ögon ur ett större perspektiv - fan va nyttigt det är!
(Tack mamma!)

Sen finns det de som hävdar att man inte ens ska försöka förbättra sin situation; "Man kan inte ha kul hela tiden" har jag hört från en viss hörna av familjen. Nehe? Det kanske är sant på ett sätt, för hela universum har sina oändliga ups- and downs, men varför i hela friden acceptera sin tristess om man faktiskt skulle kunna ändra på den!? <hint, hint: "Oh, Great Spirit!"-citatet>

"Lycka är att ha något att göra
...någon att älska
...och något att hoppas på"

Jag tror alla människor söker efter Lycka. Alla strävar efter det. Målet i livet? Sen har vi olika bra förutsättningar för att bli lyckliga. Mycket (allt?) ligger på var och ens bord, det är var individs ansvar att förverkliga sig själv och sina drömmar. De som är olyckliga har på något sätt förmodligen trampat snett på livets stig och kanske kommit av sig lite (och gett upp?) - vilket inte säger inte att de inte kan komma på rätt spår igen - sin väg - även om det är tungt.

Det vi har underlättar ett liv; t.ex. rinnande vatten ur kranen, mobiler och massor med pengar. Men! Lyx och Lycka är faan inte samma-lika! Det här med lycka har förmodligen ingenting med behovstrappan att göra. Nope. Jag tror att det är precis som med eld; det krävs tre komponenter. I eldens fall är det syre, värme och bränsle. Så är det bara. Och jag tror vem som helst kan bli lycklig (och lycklig igen?) så länge man har något att göra, någon att älska och något att hoppas på.

Sóley mín och jag runt Botsvatn, en ledig dags utflykt tillsammans. Vi tog Vodafone-bikes och jag är så ledsen att Danni aldrig fick chansen att pröva en! Jag delade till och med ut broschyrer med sådan gratis-cykel och är förmodligen den enda som någonsin öht skulle komma på tanken att göra det. Eloge till mig för att jag vågar!
Under den här utflykten ringde Danni första gången och frågade om jag ville hänga på till Akureyri med honom och Isak. Hur skulle jag kunna säga nej?!


Ja, i och med att dagarna är så stressiga får man helt enkelt äta sin tortellini-lunch i crows nest mellan intro-snacket och pratet om lunnefåglar.
Hade för vana, frammåt slutet av sommaren, att äta i tunnan - vilket (förstås!) resulterade i att en frukostmacka i hårt väder bara blåste ur handen på mig, och ner på däck. Som tur var fick ingen passagerare den i huvudet, men det måste ju lätt ha varit ett utav mina få pinsamma stunder på Island.
Jag garvade för mig själv - och åt mig själv - när brödskivan med marmelad på hade singlat ner som ett löv mellan passagerarna. Jag hatar den där känslan när man vet att någonting som inte borde hända faktiskt händer - och det faktum att man inte kan göra någonting åt det.
Visste inte om jag skulle klättra ner, be om ursäkt och kasta den över bord, eller bara ignorera; "det var inte jag". Det slutade i alla fall med att jag efter ett tag gick ner och (i förhoppning att ingen såg) droppade den lite fint över relingen till valarna. Oðinn, kaptenen, garvade så hans mage guppade och frågade mig varför jag kastar frukosten på passagerarna - och jag som trodde att jag var den enda som hade märkt!


Sitter här på crows nest och spejar efter valar.
"We're now entering the world of Skálfandi..." Det här var mitt jobb...
Fatta! Helt jävla otroligt! Och Janes boots var ovärderliga under hela sommaren!
Tack mamma Jane! Tack för allt!

Dåså. Testar på svenska igen då, i och med att världens bästa D ska träna sina färdigheter inom ämnet. Kul ju! - Kul i jul!

Håller på att maila småbrudar som svarat på min annons om hästen. Min häst. Ännu.

Efter stallet var på Norrtäljes höstmaknad med Johanna och Freddy (a.k.a. Linnirows). Tänkte egentligen simma, men tack vare fröken Möllers oförklarliga övertalningsförmåga gick jag ändå omkring på marknaden i regnet och åt sura jordgubbsremmar, köpte billigt och dåligt nagellack och såg vildhasses stånd (wooow). Desutom hade de karuseller som på Mærudagar i Húsavík, men även i Norrtälje var det större. Förstås.
Gah! Jag borde ha ridit, sprungit eller simmat istället - men om man tänker på det; det är bara marknad i vår lilla pitoreska stad 2 ggr per år. Faktiskt. Simma får bli snart i alla fall och springa kan jag göra imorgon!


Ja. Nu har jag äntligen bestämt mig - efter att ha diskuterat i timmar, gråtit vid lunchen på grund av frustration och pratat med ALLA - jag ska rista en runsten! Efter att ha bollat idéer om barnhem i Indien, jämföra fika på Östermalm vs. Södermalm, undersöka hjälpen hemlösa får i Stockholm vs. London har ag till slut gått tillbaka till ursprungsidén. Men det känns skönt som fan att veta nu i alla fall. Tillslut. Detta skedde efter ett perfekt, förlösande möte med Pontus Pirat.
Det är bara projektplanen kvar - och loggboken. Jaja. Beställa sten och mejslar också. Och komma på exakt vad jag ska rista. Men det är roligare och senare problem som jag ändå inte tänker ta idag.

Har CNN på i bakgrunden. Känns så jäla skönt att jag fattar vad de säger. Det är ju trots allt det bästa sättet att upprätthålla/utveckla sina engelska kunskaper; genom att öva. Jag vill ju fortfarande kunna guidea och framför allt prata med Danni. Viktigast av allt jue!

Måste i säng snart. Har kört på en "sommar '08" de senaste dagarna. Nästan dygnat varje natt, vilket leder till sjuklig trötthet! Inte bra. ...någonstans!

Däremot drömmer jag ju coola drömmar istället...