Alexia

Sóley mín och jag runt Botsvatn, en ledig dags utflykt tillsammans. Vi tog Vodafone-bikes och jag är så ledsen att Danni aldrig fick chansen att pröva en! Jag delade till och med ut broschyrer med sådan gratis-cykel och är förmodligen den enda som någonsin öht skulle komma på tanken att göra det. Eloge till mig för att jag vågar!
Under den här utflykten ringde Danni första gången och frågade om jag ville hänga på till Akureyri med honom och Isak. Hur skulle jag kunna säga nej?!


Ja, i och med att dagarna är så stressiga får man helt enkelt äta sin tortellini-lunch i crows nest mellan intro-snacket och pratet om lunnefåglar.
Hade för vana, frammåt slutet av sommaren, att äta i tunnan - vilket (förstås!) resulterade i att en frukostmacka i hårt väder bara blåste ur handen på mig, och ner på däck. Som tur var fick ingen passagerare den i huvudet, men det måste ju lätt ha varit ett utav mina få pinsamma stunder på Island.
Jag garvade för mig själv - och åt mig själv - när brödskivan med marmelad på hade singlat ner som ett löv mellan passagerarna. Jag hatar den där känslan när man vet att någonting som inte borde hända faktiskt händer - och det faktum att man inte kan göra någonting åt det.
Visste inte om jag skulle klättra ner, be om ursäkt och kasta den över bord, eller bara ignorera; "det var inte jag". Det slutade i alla fall med att jag efter ett tag gick ner och (i förhoppning att ingen såg) droppade den lite fint över relingen till valarna. Oðinn, kaptenen, garvade så hans mage guppade och frågade mig varför jag kastar frukosten på passagerarna - och jag som trodde att jag var den enda som hade märkt!


Sitter här på crows nest och spejar efter valar.
"We're now entering the world of Skálfandi..." Det här var mitt jobb...
Fatta! Helt jävla otroligt! Och Janes boots var ovärderliga under hela sommaren!
Tack mamma Jane! Tack för allt!