Alexia

Jag sitter i TC. Det regnar. Och blåser. Och vågorna är höga som de på BBC-filmer. Inte en människa vill åka och titta på valar. Ingen människa vill guidea en grupp eller för den delen köra en båt. Så... när en tripp blir inställd får guiden hitta på nåt annat att göra; tvätta båten, skura trappan, damsuga durken och sånna saker. Snusk. Men det är kul när min båt blir fin.

Igår var en jävulsk dag. Det är bra att turerna är inställda nu. Isländskt väder, jao jao. Igår eftermiddag hade jag en rumänsk yogagrupp på nästan 40 pers. Vi såg både knölvalar och blåval, men det var inte till att njuta särskilt mycket. Medan kaptenen gjorde sitt bästa för att hålla båten på rätt köl sprang jag omkring och hjälpte sjösjuka människor att komma till rätta och the little bucket fick tjänstgöra som spy-bort-spolare. Det var gult kräks över hela båten och jag är ansvarig för att få bort det.
På vägen hem satt passagerare och höll sig fastklamrade i båten, livrädda för att vi skulle typ gå under. Passagerarna på Faldur grät. Jäklaranamma.
Som om det inte var nog blev ju bägaren mer än full när ett par halkade och föll handlöst över varandra på båten. Kvinnan skrattade, men mannen skrek. Hans axel hade hoppat ur led. Ja, men va fint då. En rumänsk yoga-utövare med en outhärdlig smärta mitt ute på havet... Vi ringde ambulansen, som var på plats i hamnen när vi kom hem. Och så kom polisen som grabbade mitt ID dagen innnan. Han hälsade tillbaka lite förläget.

Sjuk dag. Var ute igår kväll också - det är helt underbart det här stället!
Ni skulle varit är.

Gaaaah.

Alla bara köper biljetter! Det här blir min största grupp hittils. Shit. Typ 40 pers!

Måste gå ner till båten nu och börja ta upp overaller.

Hoppas de är där ute!

Hej.

Grejt.

Det trådlösa internetet har inte fungerat här på några dagar, men nu går det uppenbarligen igen.
Detta är min första dag off. Kunde sova ut för första gången.
Sitter i Ticket Center med Daniel, ska tillbaka till sjukhuset och ta stygnen om en timme.

Allt ät så jävla bra. Nu är jag en fullfjädrad guide. Solen skiner, sjön ligger blank och det bara kryllar av delfiner som leker runt båten och minkeys, och humpbacks och sist men inte minst alla blåvalar här ute i Skjalvándi bay.

Vi har också varit och ridit, varit vid Godafoss, Myvatn och så vidare. Skitbra!
Marken är täckt av gammal lava, det är blåa sjöar, hästar, snö, sol, valar, det bubblar och ryker ur marken.

Ni skulle varit här...



Hedna är en artikel jag skrev till websidan. Gentlegiants.is

"María and I had the 12 o’clock tour together, two days ago on Faldur.

The powerful sound of the bluewhale’s breath made my heart beat faster, when this real gentle giant suddenly appeared from the depth - only a few meters from our boat. We were standing on the roof having the worlds biggest inhabitant (ever) in front of us and I forgot both time and space thinking; ”this is whale watching for sure!”

It was so close that we could both hear it, see it, and at this time also feel it…

Their blow is so big that millions and millions of water-drops remains high up in the air for quite a while. The seconds after this powerful sound of those enormous blowholes opening, the water drops got the colours of the rainbow from the shining sun. While just standing there on the roof enjoying the moment, this colourful cloud drifted in the wind towards me and I could feel the cold from the whale’s breath in my face. This was really amazing! It came up so close to us, this beauty beast.

Yes, the previous days have been perfect for us whale watchers; shining sun, calm sea, good visibility and a Skjálvandi bay shaking of life; dolphins, minkeys, humpbacks and bluewhales.

What makes whale watching so exiting, in my opinion, is that there are no guaranties, because what we have in front of us is nature. What you know is that there are probably lots of whales in the bay, and when you have spotted something you never know how far or close it will come to you. If you are lucky, a bluewhale might appear right next to the boat so you can hear it, see it and feel it…"

Första dagen på jobbet - 5 blåvalar runt båten på en gång. De är inte vanliga här - världens största invånare någonsin.
De kan bli upp till 33 meter långa, 190 ton tunga, med en stjärtfena bred som ett litet flygplan och blodådror så stora att man kan simma genom dem.

Idag såg vi dem igen. De hade tagit sig ännu längre in i Skálfandi bay, men frammåt eftermiddagen var de på väg utåt, norrut. De har förmodligen moved on i jakt på föda så kanske kommer de inte tillbaka något mer i år. Vi får se.

Knölvalen är inte lika stor (förstås - eftersom blåvalen är den största...) men de är ändå stora, real gentle giants. Vi hade sett en blåsning i horisonten och guppade på vågorna i väntan på att den skulle komma upp till ytan och andas igen efter ett dyk på några minuter. De kan ju komma upp var som helst, så alla väntade spänt i tystnad och letade med blicken.
Plötsligt hörs en enorm utandning - som från delfiner, fast sjukt mycket starkare - och det kommer inte från där vi sökte med blicken utan precis brevid båten! En stor knölval låg utmed båtens hela styrbord sida. Genom islands klara vatten kunde vi se deras vita, stora flipprar (framfenor) som kan bli upp till 5 meter långa och hela dess kropp. Åhh, jag började gråta och alla blev helt lyckliga. Framför allt jag och guiden Daniel.

Nu måste jag gå och handla, och imorgon bitti ska jag följa med María ut på morgonturen 9.45. Hon föreslog att jag skulle hålla i introduktionen och ja, vi får väl se.

Jag måste handla i alla fall för jag har inte ätit sedan frukost. Det blir tyvärr tydligen lätt så när man kör flera turer på varandra.

Men det är hur bra som helst. Jag trivs som valen i havet.

Jag har fått ett eget rum i ett jättefint hus med jättetrevliga kollegor. Jag bor i den vackraste staden du kan tänka dig och runt omkring mig pratas världens vackraste språk. Mitt jobb som guide innebär att jag får vara på havet och där finns några av de största och vackraste skapelser Gud lyckades med.

Utdrag ur dagboken igår;

"Medvetandet kryper till ytan som de sista försiktiga metrarna i en uppstigning från ett djupdyk i drömmarnas värld. Jag vet att jag inte är hemma, för sängen är inte så bred som den i Lillstugan, ljuset kommer in från ”fel” håll och jag har ingen hund utmed benen. En nyvaken och spännande fråga väcks; var är jag?
Jag kunde lika gärna ha legat i en koj på en minsvepare vid Sveriges sydöstligaste udde, eller bara somnat framför TVn i Lillstugans soffa - som är för smal för att Pluttan ska få plats. Men när jag ser mig omkring och gårdagens resa passerar revy så spricker ett leende upp igen. Jag ligger i min säng i det som (de senaste veckorna) kallats för ”the Swedish room” – inte utan anledning. Det är litet som Lia-bo, med en liten säng, en fåtölj, ett stort bord och ett stort fönster där persiennerna har varit nerdragna för när jag gick och la mig vid isländsk midnatt sken fortfarande solen på berget bakom.

När jag tänker på gårdagen är det starkaste som kommer upp hela mitt första intryck av Island. Vyn när vi kom in med planet över Akureyri; små röd-vita gårdar som ligger långt från varandra, placerade mitt på det bruna, flata månlandskapet utan träd men med höga berg bakom. I den branta sluttningen bakom gården går de små hästarna.
När vi klev av planet och jag satte min på Akureyrisk mark kunde knappt tro mina ögon. Det isländska, helt fruktansvärt vackra landskapet finns på riktigt och jag skakade när jag äntligen fick uppleva det med alla sinnen och min lycka spred sig så mycket att den dam som jag pratat med på vägen också sprack upp i ett leedne och kramade mig hårt! Hon sa att hon tycker att jag är modig.
Bilfärden till Húsavík minns jag i detalj. Jag kände mig närvarande i naturen runt omkring, trots att vi pratade hela vägen. Det jag såg gav mig syninrtycksinjektioner som typ gjorde mig hög;
Det är en liten, smal väg och höga berg med snö på toppen runt omkring oss. Solen bryter igenom molnen på vissa ställen och lyser med en sen kvällssol på valda delar av de storslagna bergen. Ibland ligger en liten gård utmed vägen och i sluttningen upp bakom husen står en skäck och en brun häst och dricker ur ett klart litet vatten som letat sin väg ner för berget.
När vi kom upp på ett krön är vi ganska högt uppe och nedanför dalen har Skálfandi bay sin början. Den breder ut sig framåt mot öppet hav och på andra sidan vattnet breder Kinnafjöll ut sig. Topparna döljs av moln, men på vissa ställen bryter solen igenom och belyser detaljer i landskapet.
Det ringer på Lindas mobil. Hon blandar isländska och engelska, varpå hon plötsligt räcker luren till mig. ”Stefán vill prata med dig” säger hon och ja, han ville mest bara välkomna mig till sin ö. Vi ska ses på fredag, då han kommer tillbaka från Reykjavik.
Vidare på väg mot Húsavík pekar Linda på ett rundat berg i fjärran; det är tydligen kullen i Húsavík – ofantligt stor som alla andra berg. Precis som det övriga landskapet har jag sett även det berget på bild, men det är svårt att förstå att Vi har kommit ner från bergen och åker i ett med platt landskap, men utplacerat med mellanrum ligger stora, bubbliga, konstiga stenar. När jag frågat visar det sig vara lava från äldre tider. Det är tydligen jordbävningar även här lite nu och då, de flesta så små att det inte känns. Jag skulle gärna vara med om en jordbävning, om ingen kom till skada.

När vi kommer upp från en dal igen tornar Skálfandi bay upp sig ännu närmre. Där är Húsavík pekar Linda och visst! Kinnafjöll på andra sidan vattnet, och hitom ligger den lilla hamnstaden med sina vackra hus och så berget direkt bakom.
Ser du båtarna som är på väg ut? Frågar hon. Det visar sig vara kvällsguidningen. Två båtar har åkt ut tillsammans och försvinner bort mot havet för att skåda de valar som finns i havet där ute.
Vi tuffar nedåt igen, snart är vi framme och regnet hänger i luften. När vi åker ner mot staden bryter solen igenom och på min sida av bilen växer snabbt en stor och klar regnbåge fram..."

Jag menar. Jag kan hålla på hur länge som helst!

Gah, nu har jag packat. Jag är packad.
 
Mamma är som en äggsjuk och yr höna, jättejobbigt. I det här huset får man vara sin egen trygghet när det gäller resor - och dessutom jobba motströms - eftersom både mamma och hunden är så himla oroliga.
Jag är ju inte ens där än. Allt löser sig och man känner tillit behöver man inte oroa sig!

"When you really want something, the whole universe conspires in your favor" står det i the Alchemist. Jag tror på det.
Jag förverkligar en dröm och följer my Personal Legend. Det kan aldrig vara fel och jag är inte ensam. De har trots allt anställt mig och får ju skylla sig själva om de inte vill ha mig som jag är. Nemas problemas som Vanheden skulle sagt.

Jag är snart tillbaka och tiden lär gå fasligt fort om jag känner den rätt. Imorgon ska jag på valsafari. Det ska bli underbart!

Ha en skön sommar, vänner!

Om ett dygn sitter jag på flyget til Island. En vecka live aboard med Grodmännen går så himla fort! Jag har utvecklat min dykning mycket och varje dyk har varit en väldans upplevelse!

Det är sjukt häftihgt och spännande att glida ner genom vattnet utmed linan och söka med lampan i oändligt grönt vatten med lösa partiklar och veta att ju mörkare, kallare och djupare man kommer desto närmre kommer man också vraket. När datorn på armen visar 25 meters djup börjar man kunna urskilja någonting annat än löst öppet vatten under sig, något av mer fast karaktär. Det är toppen på den mast som tillhör den 225 meter långa "kinesen" Fu Shan Hai (kinesiska: 富山海). Hon sjönk efter en kollision med kontainerfartyget Gdynia för fem år sedan.
Att segla omkring på ett vrak, men på 37 meters djup bara komma till första däck, det är mäktigt! Där fanns ändå mycket att se och att sikten låg på 12-15 meter gjorde inget...
Några detaljer är de stora fina bokstäverna FU SHAN HAI på kortsidorna, en telefon radiorummet, batterier i batterirummet, en upphängd jacka, en toalett, trappa och en massa annat sevärt i navigationshytten.
Efter 20 minuter måste man bege sig upp, men sammanlagt fick vi en timmes bottentid på det här vrakets första däck. Man hinner se en del på den tiden, och man hinner "lära känna henne" vilket underlättar navigationen.

Den 11 oktober 1915, under första världskriget, var en lyckosam dag för den engelska ubåten E19 då de lyckades sabba 5 tyska lastfartyg i samma veva. Walter Leonardt, Germania (på grund), Gutrune, Director Reppenhagen och Nicomedia.
De tre senare döks det också på under den här veckan.
I det senaste numret av DYK skrivs bland annat om "Reppen"; "I ett par lådor som står öppna ligger delar av en dagstidning halvt gömda i slammet. Tittar man noga går det att läsa enstaka tyska ord skrivna i tysk stil."
Betänk då att hon legat där sedan 1915!








Jag har inte packat ett dugg än inför Island, så det kanske är dags att göra det?

Jorå. Det blev av.
I torsdags efter skolavslutningen. Som ett par kalvar nyss utsläppta på grönbete sprang vi omkring på Skansen. Underbart avslut på ett fint år om ni frågar mig.
En dag jag sent kommer att glömma!

Bilderna är från Freppie och jag har snott dem utan att fråga. Sorry Gumman.

Tummen upp för gårdagskvällen!

Jag handlade, mötte Solith och vi blev upphämtade av Johanna i den råfräna vita bilen med glastak. Vi glassade runt lite för att sen bestämma oss att ha picknicken vid Lommarbadet, varpå vi plockade upp Mickan på vägen.

Sen satte vi oss i en grässlänt och förtärde vår färdkost. Kanonmysigt! 5 av 5 toasts.

Efter myset fick Mickan skjuts hem medan jag bestämde mig för att stanna med Solith, trots ett fint erbjudande från Johanna. Vi hamnade i Kvisthamra, hemma hos en Hogir. Kompis till Jasenko.
Det var en del där, men vi höll oss mest på trampolinen (när jag inte hade guidening för de andra i Hogirs hus förstås - det var intressant...!)

Solen hade gått ner och klockan närmade sig 00 när vi lämnade huset. Kvar blev min juiceförpackning, mitt telefonnummer och minnen av en fin avskedskväll.

Bussen gick till Ledinge och cykeln var parkerad vid stallet. Jag kunde inte motstå (när jag kände doften av häst, denna varma, ljusa svenska nationaldagskväll) så jag tränsade Dudsing och vi gav oss ut 00.30.

Hur kvällen slutade lämnar jag oskrivet...

Hipp Hipp Murra!
Vi flaggar inte på den officiella flaggdagen, för det är ingen annan som skulle se att vi har hissat den i alla fall - här, mitt ute i den lummiga skogen.

Sitter på verandan och har precis ätit lite, mailat till Island, letat fakta om vraken, skickat meddelanden till gamla vänner och nya vänner(?). Solen gassar, det är 30,7°c i skuggan på verandan och imorgon blir det ännu värre har Tone sagt. Det är la bara att tacka och ta emot, sina sista dagar hemma.

Något utav det bästa är ljudet av alla grannars gräsklippare, flugor och fåglar, och doften av kaprifol, syrén och gräs.

Nu ska jag ner och sy lite, plocka ihop mina dyksaker och packa dem, tvätta och sen ska jag träffa Solith för att den ansluta med Johanna och Mickan.

Kunde inte varit bättre. Nej.

Vilken härlig dag...!
Lalalala-lalala-lalalalalalala

Såg du mig? Såg du att det var jag?

Tack finaste Johanna för vår spontana, underbara dag i stan! Perfekt i min mening!

Hittade dessutom två plagg jag inte hade velat vara utan och sist men inte minst RÄTT torrhandskar - nordic blue, S - och vann därmed 200 spänn (under vårt extra lilla äventyr i Solna).






Tack också Billy-boy och resten av grodorna för vår kvällens träningsdyk i Largen. Alltid hur mysigt som helst! Fullkomligt Guld; abbor-encounters, 18-20°c i vattnet, strålande sol, korvskutning, silt, en kräfta och dykgrillning. Det bästa av det bästa!
Fem av fem toasters - kononkul!

Imorgon är det avslutning 9-10.30. Efter det ska vi upp på Skansen. Finemang. Kanske dags att sova nu då?

/Nattugglan i Addars

Ja. De sista dagarna... Alla timmar planerade.

Shit, jag håller med Emma; det låter ju som om jag ska ta livet av mig eller nåt. Men. Å andra sidan kan man ju tänka som Johanna att det är nästan ett fjärdedels år.

Hur som helst har jag redan haft middag med släkten. På torsdag efter avslutningen blir det mys med mediamupparna på Skansen och på fredag tar jag tid för mina sanna gamla väninnor! Underbart.

Låt mig citera Johanna som citerade mig;
"Som Lia sa: "Typ blunda och peka på en plats på tunnelbanekartan dit vi ska. Och så åker vi dit med vår picknick och hittar en vacker plätt där vi kan förtära vår färdkost." Låter som en guldidé ju."

Tisdag - projektplanering, packlista, hämta väska, fixa dykutrustningen and all that.
Onsdag - dyka i Largen med Grodmännen. Genrep.
Torsdag - Avslutning. Flickorna på skansen
Fredag - Upptäcksfärd med gumsarna i staden. Packa.
Lördag mottagning - vill men kommer jag hinna?
Söndag packa det sista. Åka.

Åkhejrå.

Första juni och grejer. Jisses, hur gick det till?
20°c i luften när man sitter på verandan och den ljusa kvällen blir till ljus natt.

Jobbat hela dagen och träffat bland annat turister med italiensk brytning i engelskan och tänker då varje gång på min italienska kompis Chiara. Jag skrev det också till henne i mailet jag just skickat iväg.
Sjukt egentligen att det är framme hon henne typ samtidigt som jag klickat på knappen. Ja, det finns mycket man aldrig kommer att förstå...

Jag undrar om Freya vet om att Coldplay kommer att spela i Globen 18 september. Biljetterna släpps typ imorgon. Lär ju typ vara slut imorgon också. Hade velat gå, men man kan väl inte ta biljetter på avbetalning?

Snart är det ett år sedan Krille for. Den 16 juni förra året. Samma datum som jag åker till Island i år. Vi var på Hultsfred allihopa. Han med och vi grät med varandra i famnarna med kompisar i full festivalstämning bredvid. Alla var fulla såklart. Som vanligt där.

...och julgardinerna hänger kvar.

Kanske ska man tillåta sig att slå på en film att somna till, eller så lägger man sig bara inne i det svala sovrummet med en mjuk hund för att somna som ett barn inför en ny vecka.
Det senare låter bättre.

Puss och godnatt.