Alexia

Jag har fått ett eget rum i ett jättefint hus med jättetrevliga kollegor. Jag bor i den vackraste staden du kan tänka dig och runt omkring mig pratas världens vackraste språk. Mitt jobb som guide innebär att jag får vara på havet och där finns några av de största och vackraste skapelser Gud lyckades med.

Utdrag ur dagboken igår;

"Medvetandet kryper till ytan som de sista försiktiga metrarna i en uppstigning från ett djupdyk i drömmarnas värld. Jag vet att jag inte är hemma, för sängen är inte så bred som den i Lillstugan, ljuset kommer in från ”fel” håll och jag har ingen hund utmed benen. En nyvaken och spännande fråga väcks; var är jag?
Jag kunde lika gärna ha legat i en koj på en minsvepare vid Sveriges sydöstligaste udde, eller bara somnat framför TVn i Lillstugans soffa - som är för smal för att Pluttan ska få plats. Men när jag ser mig omkring och gårdagens resa passerar revy så spricker ett leende upp igen. Jag ligger i min säng i det som (de senaste veckorna) kallats för ”the Swedish room” – inte utan anledning. Det är litet som Lia-bo, med en liten säng, en fåtölj, ett stort bord och ett stort fönster där persiennerna har varit nerdragna för när jag gick och la mig vid isländsk midnatt sken fortfarande solen på berget bakom.

När jag tänker på gårdagen är det starkaste som kommer upp hela mitt första intryck av Island. Vyn när vi kom in med planet över Akureyri; små röd-vita gårdar som ligger långt från varandra, placerade mitt på det bruna, flata månlandskapet utan träd men med höga berg bakom. I den branta sluttningen bakom gården går de små hästarna.
När vi klev av planet och jag satte min på Akureyrisk mark kunde knappt tro mina ögon. Det isländska, helt fruktansvärt vackra landskapet finns på riktigt och jag skakade när jag äntligen fick uppleva det med alla sinnen och min lycka spred sig så mycket att den dam som jag pratat med på vägen också sprack upp i ett leedne och kramade mig hårt! Hon sa att hon tycker att jag är modig.
Bilfärden till Húsavík minns jag i detalj. Jag kände mig närvarande i naturen runt omkring, trots att vi pratade hela vägen. Det jag såg gav mig syninrtycksinjektioner som typ gjorde mig hög;
Det är en liten, smal väg och höga berg med snö på toppen runt omkring oss. Solen bryter igenom molnen på vissa ställen och lyser med en sen kvällssol på valda delar av de storslagna bergen. Ibland ligger en liten gård utmed vägen och i sluttningen upp bakom husen står en skäck och en brun häst och dricker ur ett klart litet vatten som letat sin väg ner för berget.
När vi kom upp på ett krön är vi ganska högt uppe och nedanför dalen har Skálfandi bay sin början. Den breder ut sig framåt mot öppet hav och på andra sidan vattnet breder Kinnafjöll ut sig. Topparna döljs av moln, men på vissa ställen bryter solen igenom och belyser detaljer i landskapet.
Det ringer på Lindas mobil. Hon blandar isländska och engelska, varpå hon plötsligt räcker luren till mig. ”Stefán vill prata med dig” säger hon och ja, han ville mest bara välkomna mig till sin ö. Vi ska ses på fredag, då han kommer tillbaka från Reykjavik.
Vidare på väg mot Húsavík pekar Linda på ett rundat berg i fjärran; det är tydligen kullen i Húsavík – ofantligt stor som alla andra berg. Precis som det övriga landskapet har jag sett även det berget på bild, men det är svårt att förstå att Vi har kommit ner från bergen och åker i ett med platt landskap, men utplacerat med mellanrum ligger stora, bubbliga, konstiga stenar. När jag frågat visar det sig vara lava från äldre tider. Det är tydligen jordbävningar även här lite nu och då, de flesta så små att det inte känns. Jag skulle gärna vara med om en jordbävning, om ingen kom till skada.

När vi kommer upp från en dal igen tornar Skálfandi bay upp sig ännu närmre. Där är Húsavík pekar Linda och visst! Kinnafjöll på andra sidan vattnet, och hitom ligger den lilla hamnstaden med sina vackra hus och så berget direkt bakom.
Ser du båtarna som är på väg ut? Frågar hon. Det visar sig vara kvällsguidningen. Två båtar har åkt ut tillsammans och försvinner bort mot havet för att skåda de valar som finns i havet där ute.
Vi tuffar nedåt igen, snart är vi framme och regnet hänger i luften. När vi åker ner mot staden bryter solen igenom och på min sida av bilen växer snabbt en stor och klar regnbåge fram..."

Jag menar. Jag kan hålla på hur länge som helst!