inspiration
Jag slutar aldrig överraska mig själv.
På ett bra sätt.
Ég ætla að fara til Íslands.
Ég er að læra íslensku, og Það er rosalega gaman!
När ni är på Hultsfred, Arvika och Way Out West... När ni hälsar på i Rumänien igen, åker till varandras land och kör omkring med nytagna körkort så är jag förhoppningsvis här. Jag håller alla mina tummar för det!
J F M A M J J A S O N D
Temperatur -0,4 0,1 0,9 2,9 6,5 9,4 11,1 10,6 7,9 4,6 1,7 0,2
Nederbörd 86 74 75 56 42 44 50 61 70 87 82 84
Lever ormen?
Film från en annan värld.
Västkusten 2007.
Filmen är klar och och den får mig att minnas glada dykdagar.
Lia <3 sina Gudföräldrar.
Jag och Nettan utmed de västkusta klippväggarna.
Herr Hummer kikar fram. Han är vacker och ser god ut. Se men inte röra!
"Glöm dagens bekymmer, imorgon kommer nya"
Idag har jag suttit inne tamejfan hela dagen, tyvärr.
Min sista lediga dag på hela lovet, men jag prioriterade ju ändå helt rätt!
Dagsverket blev en färdigställd novell som jag och min-bror-på-andra-sidan-jorden tillsammans skrivit. Med förenade idéer, minnen, formuleringar och värderingar har vi slagit våra kloka huvuden ihop och skapat.
Den handlar om synd. Om psykisk självdestruktivitet. Om att ljuga för andra, men framför allt för sig själv. ...jobbiga grejer som väcker minnen i både mig och min bror.
Men det bästa med idag var nog ändå att få ha kontakt med honom hela dagen.
Guld jue!
Lätt addition.
Vad får man om man adderar:
Jag köpte en stickad tröja på Beyond Retro (SOUK). Jag kunde helt enkelt inte släppa den. Den är av märket Winona Knits.
Jag hittade det här i en amerikansk blogg där en tjej skrev om sina "erfarenheter":
"... These sweaters were manufactured at a knitting mill in Winona, Minnesota. They were of excellent quality, had very nice designs, and were pretty expensive. I had never heard of Winona Knits before living in Minnesota ... I really liked the style, colors, and fit of the sweaters, but had a hard time finding them in retail outlets once I left Minnesota ..."
Det roligaste måste ju vara storyn om hur tröjan har kommit hit, till mig.
Det är det som är charmen med andra hand, tycker jag.
Den är faktiskt väldigt bra!
- Jag skulle kunnat tänka mig ett annat slut
+ Låtarna blev (bra) öronmaskar*
* "Öronmask" (på engelska "Earworm") kommer från tyskarnas "Ohrwurm". En öronmask är helt enkelt någonting som - svenskt uttryckt - "fastnat på hjärnan".
- en tös med två biobiljetter
- en ledig dag
- en bror
- Sveriges hufvudstad - Rätt svar: En råmysig Gulddag!
Jag köpte en stickad tröja på Beyond Retro (SOUK). Jag kunde helt enkelt inte släppa den. Den är av märket Winona Knits.
Jag hittade det här i en amerikansk blogg där en tjej skrev om sina "erfarenheter":
"... These sweaters were manufactured at a knitting mill in Winona, Minnesota. They were of excellent quality, had very nice designs, and were pretty expensive. I had never heard of Winona Knits before living in Minnesota ... I really liked the style, colors, and fit of the sweaters, but had a hard time finding them in retail outlets once I left Minnesota ..."
Det roligaste måste ju vara storyn om hur tröjan har kommit hit, till mig.
Det är det som är charmen med andra hand, tycker jag.
B I O
Filmen vi såg heter Once. Det roligaste var att jag såg recensioner om den igår morse på TV. Den fick bra kritik. "Inte för än filmen är slut inser man att det är en musikal".Den är faktiskt väldigt bra!
- Jag skulle kunnat tänka mig ett annat slut
+ Låtarna blev (bra) öronmaskar*
* "Öronmask" (på engelska "Earworm") kommer från tyskarnas "Ohrwurm". En öronmask är helt enkelt någonting som - svenskt uttryckt - "fastnat på hjärnan".
Hundsjön på påskafton.
Imorse sken solen som bara vårsol gör. Snön låg vit och tung på de höga granarna.
Vi insåg att det var perfekt för frukost vid Hundsjön!
Det var hur skönt som helst när Madde, Eppsi och jag gav oss upp i skogen och pratade livet medan vi pulsade den vana vägen fram, med matsäcken på ryggen.
Hundsjön en underbar plats och en perfekt utflyktsdestination.
Där kan man hitta såväl bra kulningseko som skogens stillhet.
Långfredag, visst?
Ur mail till Krille
citat
Tydligen är farmor ganska dålig och pappa sa därför att han tyckte jag skulle följa med till Bosse och Patricia för (som vi sagt flera gånger förr;) "det här kanske är sista gången vi har chans att träffa Farmor".
Men det bryr mig faktiskt inte så mycket längre.
Jag har fått en ganska skum syn på döden i allmänhet på sistone. Känner inget större medlidande med dödssjuka, skulle nog inte sörja så mycket om Senta dog (trots att hon funnits vid min sida så länge) och idag kan ju förresten lika gärna vara sista dagen pappa träffade mig också - eller jag honom för den delen.
Lackar på att människan tror att hon är odödlig. Sjukt ju!
Jag blir mest arg på stora rubriker i tidningar; "Alice Brandt talar ut: Jag ska dö".
Jaha, vem fan ska inte det? ... och jag kanske dör före henne trots att inte ens doktorn sagt det till mig!
Alla liv har en dödsdom. Jag ska faktiskt också dö snart (inom loppet av typ 60 år, bara det att jag kanske har möjlighet till några fler timmar efter Alice Brandt's tid).
...eller kanske dör jag nu - vid 18 års ålder, och då har hon - 53 bast - ändå levt ett myyycket längre liv än jag.
...och det har hon i så fall gjort även om jag lever i 30 år till.
Är det synd om henne ändå? (Ett liv på 1600-talet var inte längre!)
- och en livstid är ju trots allt ett-livs-tid - oavsätt hur långt- eller kort det är.
Ett långt liv är inte det samma som ett innehållsrikt liv.
Det skulle kännas helt okej för mig att dö idag, för jag är lycklig och nöjd med mitt liv. Människor som är det, är nog inte vara rädda för döden tror jag. Vad tror du?
Så vad säger du om påståendet; "Folk som har en sund inställning till livet, har även en sund inställning till döden"?
Att dö är lika naturligt som att födas, när fan ska människan inse det?!
Visst kommer jag sakna gamla Senta när hon dör (inte 'om' - utan 'när') - klart det blir tomt, men det är ju så naturligt. Som när allt bra tar slut.
Mer än att sörja att hon dör, kommer jag glädjas att hon levt. Kommer ju liksom inte ens komma som nån nyhet när hon dör, just för att hon är gammal.
...så ska jag i alla fall med Jocke och fira påsk, medan jag i tanken hoppas att Farmor kommer att dö lycklig efter ett långt och innehållsrikt liv.
slutcitat
citat
Tydligen är farmor ganska dålig och pappa sa därför att han tyckte jag skulle följa med till Bosse och Patricia för (som vi sagt flera gånger förr;) "det här kanske är sista gången vi har chans att träffa Farmor".
Men det bryr mig faktiskt inte så mycket längre.
Jag har fått en ganska skum syn på döden i allmänhet på sistone. Känner inget större medlidande med dödssjuka, skulle nog inte sörja så mycket om Senta dog (trots att hon funnits vid min sida så länge) och idag kan ju förresten lika gärna vara sista dagen pappa träffade mig också - eller jag honom för den delen.
Lackar på att människan tror att hon är odödlig. Sjukt ju!
Jag blir mest arg på stora rubriker i tidningar; "Alice Brandt talar ut: Jag ska dö".
Jaha, vem fan ska inte det? ... och jag kanske dör före henne trots att inte ens doktorn sagt det till mig!
Alla liv har en dödsdom. Jag ska faktiskt också dö snart (inom loppet av typ 60 år, bara det att jag kanske har möjlighet till några fler timmar efter Alice Brandt's tid).
...eller kanske dör jag nu - vid 18 års ålder, och då har hon - 53 bast - ändå levt ett myyycket längre liv än jag.
...och det har hon i så fall gjort även om jag lever i 30 år till.
Är det synd om henne ändå? (Ett liv på 1600-talet var inte längre!)
- och en livstid är ju trots allt ett-livs-tid - oavsätt hur långt- eller kort det är.
Ett långt liv är inte det samma som ett innehållsrikt liv.
Det skulle kännas helt okej för mig att dö idag, för jag är lycklig och nöjd med mitt liv. Människor som är det, är nog inte vara rädda för döden tror jag. Vad tror du?
Så vad säger du om påståendet; "Folk som har en sund inställning till livet, har även en sund inställning till döden"?
Att dö är lika naturligt som att födas, när fan ska människan inse det?!
Visst kommer jag sakna gamla Senta när hon dör (inte 'om' - utan 'när') - klart det blir tomt, men det är ju så naturligt. Som när allt bra tar slut.
Mer än att sörja att hon dör, kommer jag glädjas att hon levt. Kommer ju liksom inte ens komma som nån nyhet när hon dör, just för att hon är gammal.
...så ska jag i alla fall med Jocke och fira påsk, medan jag i tanken hoppas att Farmor kommer att dö lycklig efter ett långt och innehållsrikt liv.
slutcitat
Esspi
Alla borde få chansen att uppleva hur det är att ha en egen hund. En äkta vän.
Att sitta inne med en Långfredag. Som ligger på ens fötter när man sitter vid datorn. Som vill sitta i ens knä när man kollar på film och som ber om att få ligga under ens täcke och värma en på natten. En hund som bara ger och ger.
Ändlös, gränslös kärlek. Ett privilegium jag är tacksam för.
Finaste tjejen.
Top Notch
Jaha. Då ser man ut som Cornelia i "Sunes sommar".
Det var ju kul. Hoppas det kan roa någon!
Det var ju kul. Hoppas det kan roa någon!
Den här bilden togs på mig när jag ätit för den utsökta
planksteken på min favoritrestaurang på Stureplan.
Stället är Top Notch, och jag kom knappt ut.
(Somliga säger att jag gör en Gustafsson på bilden. Stämmer kanske?)
OBS!
Vi har typ lika kort hår nu också!
OBS!
Vi har typ lika kort hår nu också!
Äckel-BINGO!
Sky diver
Jag var på Vildmarksmässan (Älvsjö) i söndags.
Förutom tusen montrar med flugfiske fanns även lots of dykning, Ålandsinfo, fårskinnsfällar, Vildhasses korv, klätterväggar, assnygga Islandströjor och... Stockholms fallskärmsklubb.
När jag såg deras overaller och utrustning slog mitt hjärta ett extra slag. Jag kunde följt med dem där och då till Gryttjom för att hoppa tills jag dog.
Fan, det var så jävlaskitballt. Det är ännu en utav alla de saker som jag önskar att jag kunde ägna mig åt.
Fallskärmshoppning. ...en annan rådyr, dödshäftig extremsport.
Som ursäkt för att jag inte kan gå en kurs nu berättade jag att håller på med dykning också *pekade mot dykmontrarna* (som är lite samma sak, fast under ytan istället för över) och att jag knappt har varken tid eller råd med det. Hon tyckte dock bestämt att jag skulle lägga undan dykningen ett år och hoppa med dem istället.
Shit. Lätt. Om jag inte haft så mycket annat under våren!
Jag drömmer om att i höst (eller kanske nästa vår) kunna ta ett eget cert för att sen kunna kalla Gryttjom för mitt hemmafält och förstås följa med jump-buddies runt i Sverige (och utomlands?) för att våghalsigt kasta oss ut från flygplan på 4000 meters höjd.
Jag lever på hoppet!
Short version.
...och för den som inte orkar läsa föregående inlägg, eller som inte bryr sig så mycket, kan jag bara säga att resan till Rumänien var bra, tack!
Salut! - back to reality...
Okej... Över en månad har gått. På begäran kanske det är dags att uppdatera(?)
Jag vill tillägna det här inlägget till Rumänien. Tveklöst. För att det har varit Guld.
Innan vi kom till Rumänien gjorde vi ett dygnslångt stadsbesök i Warszawa. Vi mellanlandade där på vägen ner, men kom aldrig till Bukarest den dagen då flighten plötsligt blev "Cancelled". Ingen vet varför, och nästa plan gick samma tid nästa dygn.
Men... Vi tackade inte nej till egna (gratis) dubbelsviter och besök i Polens huvudstad.
Åk med Polish airlines om ni vill ha gratis bufféer, fitnescenter och eget badkar med guldkran och tassar!
Vi kom till slut till Bukarest i alla fall. Vi fick ju världens finaste välkomnande när vi äntligen var framme i Brăila, på skolan. De hade väntat på oss hela dagen och säkerligen övat sina danser, teatrar och sånger jättelänge! De gav oss ett första smakprov på hur tevliga de är!
Första kvällen skulle vi hem till våra familjer. (Det blev ju så; "min rumän", "din rumän", "hans italienskor" och "våra familjer"). Följande citat kommer från ett mail jag skrev till Stefán och beskriver väldigt mycket hela min känsla med resan;
"I think I'll always remember the first night when I sat in the backseat of my host's car, going home with them for the first time - persons I didn't knew. The farther drove like a madman through the streets of the city (just as everybody else) and only the daughter of the family could hardly speak English at all. They talked to each other in Rumanian and I looked out of the window. Everything was colored yellow from the streetlights. I smiled to my self; "How could I end up here?".
I have found out that I get some sort of kicks when I increase my self-confidence through sorting out uncertain situations. I just love it!"
...jag kan lova att det känns konstigt att hoppa in i en familj hur som helst;
"Hej, nu ska jag bo hos er. Ni ska laga mat åt mig och bädda min säng och skjutsa mig överallt och hålla upp dörren för mig och betala för mig och köpa presenter till mig och vara mig till lags så länge jag stannar i ert hus".
I ärlighetens namn begärde jag väldigt lite (inget?) av det jag just räknade upp! Jag hade inga förhoppningar om mat alls, men till min förvåning var jag i princip konstant mätt.
Jag fick inte bädda sängen själv. Det ansågs som "rude" om jag försökte, och det var till och med omöjligt att få Ana framför sig in genom en dörr.
Gatuhundar är överallt. Rumänien är "känt för"- och fullt av gatuhundar. Vår hund Gloria kommer ju från Cernavoda, några mil söder om Braila där vi var.
Mitt hjärta blöder för dem och jag tror jag var ganska ensam om det på resan. Om jag kommenterade en fin hund muttrade Erik buttert; "skitiga byracka mmmm... loppspridare!" och så garvade vi. Lite svårt att hantera för oss som inte är vana. Jag kan lätt tänka mig att jobba för Hundhjälpen (som vi fick Gloria genom).
Hästskjutsar finns det också. Någon sa att "att åka till Rumänien är det snabbaste sättet att ta sig 100 år tillbaka i tiden" typ. Hästskjuts åker ju jag med min häst också ibland, men här har de registreringssjkyltar och det kan vara bland det roligaste jag sett. Ganska intressant dock.
Del av mail till Sverige, tisdag natt;
"Jag sitter på Ana's rum. Hundarna skäller utanför på gatan. Genom fönstret kan jag se månen som är tiltad (Andreis pappa sa att 'när månen ser ut såhär får du lycka för 30 dagar framöver'. Jag tvivlar inte). Ana sover redan i ett annat rum, jag har fått hennes. Jag känner mig hurhemmasomhelst och sitter uppe såhär på natten som jag annars brukar göra i Lillstugan. Ska snart gå och duscha.
...
Brans castle var ju hur ball som helst, Draculas hem...
Det ligger onekligen en vampyrisk känsla över Transsylvanien. De höga bergen, den smala, men höga skogen, luften och språket folk pratar. Det är kul, för alla rumäner pratar sin engelska precis som Dracula i filmerna.
Transsylvanien var mer som jag tänkte mig Rumänien från början..."
De har ganska mycket fysisk kontakt också (vilket i och för sig är trevligt) så även om jag och "mamma" inte har kunnat säga ett ordentligt ord som båda förstår helt, står vi ändå och håller om varandra i köket och grejer. Det är najs... Bättre så än tvärt om. Lika med ungdomarna. Masserar och tar på en; "You like?" - haha!
De tyckte att det var så sjukt roligt att få svära på svenska. Förmodligen för att de på sitt eget språk är så hårt hållna av överheten (de vuxna) - vilket märktes tydligt.
Det är kul... Anas mamma frågade om hon lärt sig någonting på svenska och svaret blev; "Da... ; fitta, kuk, vill du knulla?, dra åt helvete!". Detta varpå "mamma" klappar händerna och ler. Jag kände mig nöjd och log tillbaka.
Deras språk är som en blandning mellan ryska och italienska. Jag förstår enstaka, enstaka ord genom min latinska koppling till spanska.
Genom en blandning av kroppsspråk, engelska, rumänska och spanska så kunde jag kommunicera ganska bra med allt och alla. Jag älskar det!
"Rumänien är mycket bättre än jag trodde! Jag tycker jättemycket om alla de andra eleverna! Alla är så himla gulliga! Jag är så sentimental och tänker redan på hur tråkigt det kommer att bli när vi måste lämna - som alltid när någonting bra tar slut."
Resans syfte var att vi ska få "increased knowledge in other European countries-, their culture and history" typ. ..att skapa kontakter i världen och ha kul. Med facit i hand kan jag ju inte annat gratulera till att de lyckats.
Italienare, tyskar, rumäner och svenskar. Happy - together - forever - and - ever.
Jag fick ett mail av Ana dagen efter att vi kommit hem;
"I'm very happy to heard that you enjoyed the trip in Romania. It was your fly ok? maybe one day we will see each other here in Romania or somewhere in the world. Miss you to and I think that i will never found such a friendly person, that in 3 days have won all my admiration and also my friendship.Even if you are in the North, far away from here i think that this will not fail our friendship. I will send you my address and the other photos in this night. Here you have only a part of them.kiss and a big big hug."
...lite smörigt, men vackert :) Som alla rumäner, hela tiden.
Så är livet.
Tack Waters For Life!
Over and out.
La revedere!
Jag vill tillägna det här inlägget till Rumänien. Tveklöst. För att det har varit Guld.
Fem elever och två lärare. Theres, Erik, Astrid, Amanda, Joakim, Josefine och jag.
Innan vi kom till Rumänien gjorde vi ett dygnslångt stadsbesök i Warszawa. Vi mellanlandade där på vägen ner, men kom aldrig till Bukarest den dagen då flighten plötsligt blev "Cancelled". Ingen vet varför, och nästa plan gick samma tid nästa dygn.
Men... Vi tackade inte nej till egna (gratis) dubbelsviter och besök i Polens huvudstad.
Åk med Polish airlines om ni vill ha gratis bufféer, fitnescenter och eget badkar med guldkran och tassar!
Vi kom till slut till Bukarest i alla fall. Vi fick ju världens finaste välkomnande när vi äntligen var framme i Brăila, på skolan. De hade väntat på oss hela dagen och säkerligen övat sina danser, teatrar och sånger jättelänge! De gav oss ett första smakprov på hur tevliga de är!
Första kvällen skulle vi hem till våra familjer. (Det blev ju så; "min rumän", "din rumän", "hans italienskor" och "våra familjer"). Följande citat kommer från ett mail jag skrev till Stefán och beskriver väldigt mycket hela min känsla med resan;
"I think I'll always remember the first night when I sat in the backseat of my host's car, going home with them for the first time - persons I didn't knew. The farther drove like a madman through the streets of the city (just as everybody else) and only the daughter of the family could hardly speak English at all. They talked to each other in Rumanian and I looked out of the window. Everything was colored yellow from the streetlights. I smiled to my self; "How could I end up here?".
I have found out that I get some sort of kicks when I increase my self-confidence through sorting out uncertain situations. I just love it!"
...jag kan lova att det känns konstigt att hoppa in i en familj hur som helst;
"Hej, nu ska jag bo hos er. Ni ska laga mat åt mig och bädda min säng och skjutsa mig överallt och hålla upp dörren för mig och betala för mig och köpa presenter till mig och vara mig till lags så länge jag stannar i ert hus".
I ärlighetens namn begärde jag väldigt lite (inget?) av det jag just räknade upp! Jag hade inga förhoppningar om mat alls, men till min förvåning var jag i princip konstant mätt.
Jag fick inte bädda sängen själv. Det ansågs som "rude" om jag försökte, och det var till och med omöjligt att få Ana framför sig in genom en dörr.
Gatuhundar är överallt. Rumänien är "känt för"- och fullt av gatuhundar. Vår hund Gloria kommer ju från Cernavoda, några mil söder om Braila där vi var.
Mitt hjärta blöder för dem och jag tror jag var ganska ensam om det på resan. Om jag kommenterade en fin hund muttrade Erik buttert; "skitiga byracka mmmm... loppspridare!" och så garvade vi. Lite svårt att hantera för oss som inte är vana. Jag kan lätt tänka mig att jobba för Hundhjälpen (som vi fick Gloria genom).
De flesta är hurfinasomhelst!
Hästskjutsar finns det också. Någon sa att "att åka till Rumänien är det snabbaste sättet att ta sig 100 år tillbaka i tiden" typ. Hästskjuts åker ju jag med min häst också ibland, men här har de registreringssjkyltar och det kan vara bland det roligaste jag sett. Ganska intressant dock.
Del av mail till Sverige, tisdag natt;
"Jag sitter på Ana's rum. Hundarna skäller utanför på gatan. Genom fönstret kan jag se månen som är tiltad (Andreis pappa sa att 'när månen ser ut såhär får du lycka för 30 dagar framöver'. Jag tvivlar inte). Ana sover redan i ett annat rum, jag har fått hennes. Jag känner mig hurhemmasomhelst och sitter uppe såhär på natten som jag annars brukar göra i Lillstugan. Ska snart gå och duscha.
...
Brans castle var ju hur ball som helst, Draculas hem...
Det ligger onekligen en vampyrisk känsla över Transsylvanien. De höga bergen, den smala, men höga skogen, luften och språket folk pratar. Det är kul, för alla rumäner pratar sin engelska precis som Dracula i filmerna.
Transsylvanien var mer som jag tänkte mig Rumänien från början..."
De har ganska mycket fysisk kontakt också (vilket i och för sig är trevligt) så även om jag och "mamma" inte har kunnat säga ett ordentligt ord som båda förstår helt, står vi ändå och håller om varandra i köket och grejer. Det är najs... Bättre så än tvärt om. Lika med ungdomarna. Masserar och tar på en; "You like?" - haha!
De tyckte att det var så sjukt roligt att få svära på svenska. Förmodligen för att de på sitt eget språk är så hårt hållna av överheten (de vuxna) - vilket märktes tydligt.
Det är kul... Anas mamma frågade om hon lärt sig någonting på svenska och svaret blev; "Da... ; fitta, kuk, vill du knulla?, dra åt helvete!". Detta varpå "mamma" klappar händerna och ler. Jag kände mig nöjd och log tillbaka.
Deras språk är som en blandning mellan ryska och italienska. Jag förstår enstaka, enstaka ord genom min latinska koppling till spanska.
Genom en blandning av kroppsspråk, engelska, rumänska och spanska så kunde jag kommunicera ganska bra med allt och alla. Jag älskar det!
"Rumänien är mycket bättre än jag trodde! Jag tycker jättemycket om alla de andra eleverna! Alla är så himla gulliga! Jag är så sentimental och tänker redan på hur tråkigt det kommer att bli när vi måste lämna - som alltid när någonting bra tar slut."
Resans syfte var att vi ska få "increased knowledge in other European countries-, their culture and history" typ. ..att skapa kontakter i världen och ha kul. Med facit i hand kan jag ju inte annat gratulera till att de lyckats.
Italienare, tyskar, rumäner och svenskar. Happy - together - forever - and - ever.
Jag fick ett mail av Ana dagen efter att vi kommit hem;
"I'm very happy to heard that you enjoyed the trip in Romania. It was your fly ok? maybe one day we will see each other here in Romania or somewhere in the world. Miss you to and I think that i will never found such a friendly person, that in 3 days have won all my admiration and also my friendship.Even if you are in the North, far away from here i think that this will not fail our friendship. I will send you my address and the other photos in this night. Here you have only a part of them.kiss and a big big hug."
...lite smörigt, men vackert :) Som alla rumäner, hela tiden.
Så är livet.
Tack Waters For Life!
Over and out.
La revedere!
