Salut! - back to reality...
Okej... Över en månad har gått. På begäran kanske det är dags att uppdatera(?)
Jag vill tillägna det här inlägget till Rumänien. Tveklöst. För att det har varit Guld.
Innan vi kom till Rumänien gjorde vi ett dygnslångt stadsbesök i Warszawa. Vi mellanlandade där på vägen ner, men kom aldrig till Bukarest den dagen då flighten plötsligt blev "Cancelled". Ingen vet varför, och nästa plan gick samma tid nästa dygn.
Men... Vi tackade inte nej till egna (gratis) dubbelsviter och besök i Polens huvudstad.
Åk med Polish airlines om ni vill ha gratis bufféer, fitnescenter och eget badkar med guldkran och tassar!
Vi kom till slut till Bukarest i alla fall. Vi fick ju världens finaste välkomnande när vi äntligen var framme i Brăila, på skolan. De hade väntat på oss hela dagen och säkerligen övat sina danser, teatrar och sånger jättelänge! De gav oss ett första smakprov på hur tevliga de är!
Första kvällen skulle vi hem till våra familjer. (Det blev ju så; "min rumän", "din rumän", "hans italienskor" och "våra familjer"). Följande citat kommer från ett mail jag skrev till Stefán och beskriver väldigt mycket hela min känsla med resan;
"I think I'll always remember the first night when I sat in the backseat of my host's car, going home with them for the first time - persons I didn't knew. The farther drove like a madman through the streets of the city (just as everybody else) and only the daughter of the family could hardly speak English at all. They talked to each other in Rumanian and I looked out of the window. Everything was colored yellow from the streetlights. I smiled to my self; "How could I end up here?".
I have found out that I get some sort of kicks when I increase my self-confidence through sorting out uncertain situations. I just love it!"
...jag kan lova att det känns konstigt att hoppa in i en familj hur som helst;
"Hej, nu ska jag bo hos er. Ni ska laga mat åt mig och bädda min säng och skjutsa mig överallt och hålla upp dörren för mig och betala för mig och köpa presenter till mig och vara mig till lags så länge jag stannar i ert hus".
I ärlighetens namn begärde jag väldigt lite (inget?) av det jag just räknade upp! Jag hade inga förhoppningar om mat alls, men till min förvåning var jag i princip konstant mätt.
Jag fick inte bädda sängen själv. Det ansågs som "rude" om jag försökte, och det var till och med omöjligt att få Ana framför sig in genom en dörr.
Gatuhundar är överallt. Rumänien är "känt för"- och fullt av gatuhundar. Vår hund Gloria kommer ju från Cernavoda, några mil söder om Braila där vi var.
Mitt hjärta blöder för dem och jag tror jag var ganska ensam om det på resan. Om jag kommenterade en fin hund muttrade Erik buttert; "skitiga byracka mmmm... loppspridare!" och så garvade vi. Lite svårt att hantera för oss som inte är vana. Jag kan lätt tänka mig att jobba för Hundhjälpen (som vi fick Gloria genom).
Hästskjutsar finns det också. Någon sa att "att åka till Rumänien är det snabbaste sättet att ta sig 100 år tillbaka i tiden" typ. Hästskjuts åker ju jag med min häst också ibland, men här har de registreringssjkyltar och det kan vara bland det roligaste jag sett. Ganska intressant dock.
Del av mail till Sverige, tisdag natt;
"Jag sitter på Ana's rum. Hundarna skäller utanför på gatan. Genom fönstret kan jag se månen som är tiltad (Andreis pappa sa att 'när månen ser ut såhär får du lycka för 30 dagar framöver'. Jag tvivlar inte). Ana sover redan i ett annat rum, jag har fått hennes. Jag känner mig hurhemmasomhelst och sitter uppe såhär på natten som jag annars brukar göra i Lillstugan. Ska snart gå och duscha.
...
Brans castle var ju hur ball som helst, Draculas hem...
Det ligger onekligen en vampyrisk känsla över Transsylvanien. De höga bergen, den smala, men höga skogen, luften och språket folk pratar. Det är kul, för alla rumäner pratar sin engelska precis som Dracula i filmerna.
Transsylvanien var mer som jag tänkte mig Rumänien från början..."
De har ganska mycket fysisk kontakt också (vilket i och för sig är trevligt) så även om jag och "mamma" inte har kunnat säga ett ordentligt ord som båda förstår helt, står vi ändå och håller om varandra i köket och grejer. Det är najs... Bättre så än tvärt om. Lika med ungdomarna. Masserar och tar på en; "You like?" - haha!
De tyckte att det var så sjukt roligt att få svära på svenska. Förmodligen för att de på sitt eget språk är så hårt hållna av överheten (de vuxna) - vilket märktes tydligt.
Det är kul... Anas mamma frågade om hon lärt sig någonting på svenska och svaret blev; "Da... ; fitta, kuk, vill du knulla?, dra åt helvete!". Detta varpå "mamma" klappar händerna och ler. Jag kände mig nöjd och log tillbaka.
Deras språk är som en blandning mellan ryska och italienska. Jag förstår enstaka, enstaka ord genom min latinska koppling till spanska.
Genom en blandning av kroppsspråk, engelska, rumänska och spanska så kunde jag kommunicera ganska bra med allt och alla. Jag älskar det!
"Rumänien är mycket bättre än jag trodde! Jag tycker jättemycket om alla de andra eleverna! Alla är så himla gulliga! Jag är så sentimental och tänker redan på hur tråkigt det kommer att bli när vi måste lämna - som alltid när någonting bra tar slut."
Resans syfte var att vi ska få "increased knowledge in other European countries-, their culture and history" typ. ..att skapa kontakter i världen och ha kul. Med facit i hand kan jag ju inte annat gratulera till att de lyckats.
Italienare, tyskar, rumäner och svenskar. Happy - together - forever - and - ever.
Jag fick ett mail av Ana dagen efter att vi kommit hem;
"I'm very happy to heard that you enjoyed the trip in Romania. It was your fly ok? maybe one day we will see each other here in Romania or somewhere in the world. Miss you to and I think that i will never found such a friendly person, that in 3 days have won all my admiration and also my friendship.Even if you are in the North, far away from here i think that this will not fail our friendship. I will send you my address and the other photos in this night. Here you have only a part of them.kiss and a big big hug."
...lite smörigt, men vackert :) Som alla rumäner, hela tiden.
Så är livet.
Tack Waters For Life!
Over and out.
La revedere!
Jag vill tillägna det här inlägget till Rumänien. Tveklöst. För att det har varit Guld.
Fem elever och två lärare. Theres, Erik, Astrid, Amanda, Joakim, Josefine och jag.
Innan vi kom till Rumänien gjorde vi ett dygnslångt stadsbesök i Warszawa. Vi mellanlandade där på vägen ner, men kom aldrig till Bukarest den dagen då flighten plötsligt blev "Cancelled". Ingen vet varför, och nästa plan gick samma tid nästa dygn.
Men... Vi tackade inte nej till egna (gratis) dubbelsviter och besök i Polens huvudstad.
Åk med Polish airlines om ni vill ha gratis bufféer, fitnescenter och eget badkar med guldkran och tassar!
Vi kom till slut till Bukarest i alla fall. Vi fick ju världens finaste välkomnande när vi äntligen var framme i Brăila, på skolan. De hade väntat på oss hela dagen och säkerligen övat sina danser, teatrar och sånger jättelänge! De gav oss ett första smakprov på hur tevliga de är!
Första kvällen skulle vi hem till våra familjer. (Det blev ju så; "min rumän", "din rumän", "hans italienskor" och "våra familjer"). Följande citat kommer från ett mail jag skrev till Stefán och beskriver väldigt mycket hela min känsla med resan;
"I think I'll always remember the first night when I sat in the backseat of my host's car, going home with them for the first time - persons I didn't knew. The farther drove like a madman through the streets of the city (just as everybody else) and only the daughter of the family could hardly speak English at all. They talked to each other in Rumanian and I looked out of the window. Everything was colored yellow from the streetlights. I smiled to my self; "How could I end up here?".
I have found out that I get some sort of kicks when I increase my self-confidence through sorting out uncertain situations. I just love it!"
...jag kan lova att det känns konstigt att hoppa in i en familj hur som helst;
"Hej, nu ska jag bo hos er. Ni ska laga mat åt mig och bädda min säng och skjutsa mig överallt och hålla upp dörren för mig och betala för mig och köpa presenter till mig och vara mig till lags så länge jag stannar i ert hus".
I ärlighetens namn begärde jag väldigt lite (inget?) av det jag just räknade upp! Jag hade inga förhoppningar om mat alls, men till min förvåning var jag i princip konstant mätt.
Jag fick inte bädda sängen själv. Det ansågs som "rude" om jag försökte, och det var till och med omöjligt att få Ana framför sig in genom en dörr.
Gatuhundar är överallt. Rumänien är "känt för"- och fullt av gatuhundar. Vår hund Gloria kommer ju från Cernavoda, några mil söder om Braila där vi var.
Mitt hjärta blöder för dem och jag tror jag var ganska ensam om det på resan. Om jag kommenterade en fin hund muttrade Erik buttert; "skitiga byracka mmmm... loppspridare!" och så garvade vi. Lite svårt att hantera för oss som inte är vana. Jag kan lätt tänka mig att jobba för Hundhjälpen (som vi fick Gloria genom).
De flesta är hurfinasomhelst!
Hästskjutsar finns det också. Någon sa att "att åka till Rumänien är det snabbaste sättet att ta sig 100 år tillbaka i tiden" typ. Hästskjuts åker ju jag med min häst också ibland, men här har de registreringssjkyltar och det kan vara bland det roligaste jag sett. Ganska intressant dock.
Del av mail till Sverige, tisdag natt;
"Jag sitter på Ana's rum. Hundarna skäller utanför på gatan. Genom fönstret kan jag se månen som är tiltad (Andreis pappa sa att 'när månen ser ut såhär får du lycka för 30 dagar framöver'. Jag tvivlar inte). Ana sover redan i ett annat rum, jag har fått hennes. Jag känner mig hurhemmasomhelst och sitter uppe såhär på natten som jag annars brukar göra i Lillstugan. Ska snart gå och duscha.
...
Brans castle var ju hur ball som helst, Draculas hem...
Det ligger onekligen en vampyrisk känsla över Transsylvanien. De höga bergen, den smala, men höga skogen, luften och språket folk pratar. Det är kul, för alla rumäner pratar sin engelska precis som Dracula i filmerna.
Transsylvanien var mer som jag tänkte mig Rumänien från början..."
De har ganska mycket fysisk kontakt också (vilket i och för sig är trevligt) så även om jag och "mamma" inte har kunnat säga ett ordentligt ord som båda förstår helt, står vi ändå och håller om varandra i köket och grejer. Det är najs... Bättre så än tvärt om. Lika med ungdomarna. Masserar och tar på en; "You like?" - haha!
De tyckte att det var så sjukt roligt att få svära på svenska. Förmodligen för att de på sitt eget språk är så hårt hållna av överheten (de vuxna) - vilket märktes tydligt.
Det är kul... Anas mamma frågade om hon lärt sig någonting på svenska och svaret blev; "Da... ; fitta, kuk, vill du knulla?, dra åt helvete!". Detta varpå "mamma" klappar händerna och ler. Jag kände mig nöjd och log tillbaka.
Deras språk är som en blandning mellan ryska och italienska. Jag förstår enstaka, enstaka ord genom min latinska koppling till spanska.
Genom en blandning av kroppsspråk, engelska, rumänska och spanska så kunde jag kommunicera ganska bra med allt och alla. Jag älskar det!
"Rumänien är mycket bättre än jag trodde! Jag tycker jättemycket om alla de andra eleverna! Alla är så himla gulliga! Jag är så sentimental och tänker redan på hur tråkigt det kommer att bli när vi måste lämna - som alltid när någonting bra tar slut."
Resans syfte var att vi ska få "increased knowledge in other European countries-, their culture and history" typ. ..att skapa kontakter i världen och ha kul. Med facit i hand kan jag ju inte annat gratulera till att de lyckats.
Italienare, tyskar, rumäner och svenskar. Happy - together - forever - and - ever.
Jag fick ett mail av Ana dagen efter att vi kommit hem;
"I'm very happy to heard that you enjoyed the trip in Romania. It was your fly ok? maybe one day we will see each other here in Romania or somewhere in the world. Miss you to and I think that i will never found such a friendly person, that in 3 days have won all my admiration and also my friendship.Even if you are in the North, far away from here i think that this will not fail our friendship. I will send you my address and the other photos in this night. Here you have only a part of them.kiss and a big big hug."
...lite smörigt, men vackert :) Som alla rumäner, hela tiden.
Så är livet.
Tack Waters For Life!
Over and out.
La revedere!
Kommentarer
Trackback
