Alexia

Det var snö överallt, allt var vitt. Det kritvita månljuset speglade sig i snöflingorna som reflekterade ljuset, nästan bländande. Allt annat var svart som havsbottnen. Lågan från stallyktan var varmt och fladdrade när de pulsade genom snön. Det sved i deras kinder och vinden kändes som nålar i deras ansikten. Det var inte långt från stugan till stallet, kändes som tredubbelt på vintern. Den svarta nyckeln vreds om och stalldörren gick upp med ett knarrande. Direkt kände han värmen från stallet, doften av djur och hö. De gick in fort för att inte släppa ut värme. Han tog ett djupt andetag, kände friden och ron. Sen hälsade de på djuren i tur och ordning.


En familj på en gård i Värmland i slutet av 1800-talet. Medan Sara lagar maten hjälper Nils till med det han behöver, inte mer. Mat är kvinnogöra, och jobbet i stallet gör drängen David och sonen Petter.
Han sitter i gungstolen framför brasan, tittar ut genom fönstret. Det har slutat snöa. Nu mår han bra. Det är varmt inne, kallt ute. Det luktar mat i huset och han hör brasan spraka. Plötsligt! "Vad i all sin' dar' var det där!?", tänker han så att det ekar i huvudet. Håller andan. Något litet, litet med lång skugga trippar långsamt förbi utanför fönstret. Han vänder huvudet tillbaka, och stirrar in i elden. "Jag måste vara från vettet!" Han gnuggar ögonen så hårt att det nästan gör ont, reser sig ur gungstolen och går sakta fram mot fönstret och håller andan igen. Ingen trippande figur syns nu till. Men det är spår! Spår av små, små fötter i den nyfallna snön.

Dörren slår igen och in kommer David och Petter. De stampar av snön från kängorna och huttrar. "Oh, här inne var det varmt", säger Petter muntert. Ute yr snön igen. "Ja, och här inne luktar mat", säger David och sätter sig vid bordet bredvid Petter. Nils som redan sitter vid bordet har något tomt i blicken. Han brukar alltid vara så glad och skämtsam när maten dukas fram; "Far, vad är det? Vad är på tok?", frågar Petter". Nilsförnekar att det skulle vara någonting och försöker le, men det blir ett stelt leende. Hanstirrar igen. "Nu får du förklara dig. Jag ser ju att något visst har hänt.". "Ja, ni kommer inte att tro mig, men jag säger som det är". När han gjort det blir det tyst i huset. Petter säger: "Nej du far. Tomtar och vättar är bara skrock." och Nils blir skamsen. När han tänker efter låter det ju ganska dumt. Han bestämmer sig för att inte grubbla mer. "Jag börjar nog bli lite gammal", tänker han och börjar äta.

Nästa morgon är det solsken, men kallt. En underbar vinterdag! Det är dan före dopparedan och Petter och David rider i skogen. Solen lyser in genom de snötäckta grangrenarna. Det har fallit mycket snö under natten. De rider sida vid sida och småpratar medan hästarna pulsar sig fram. Plötsligt halkar Petters häst Svea och faller omkull. Han klarar sig, men hästen blir halt på höger framben. De måste i sakta mak lunka tillbaka.


När de är tillbaka i stallet får hästarna hö. Sara har gjort i ordning mat till familjen. När de ätit klart går Petter ut i stallet igen för att linda om Sveas ben. Hon har slutat äta och hänger med huvudet, mycket lugnt och ser nästan ut att sova. Petter går fram till Sveas spilta där hon vilar på höger framben, som hon gjort illa. "Men-vad-i-al-la-hel-gon?! Slog jag i huvudet när jag ramlade av?", Petter tar sig åt huvudet men har inte ont. Där står en liten tomte och lindar bandage runt Sveas höger framben. "Vad glor du på?!", frågar tomten och bligar på Petter som är för häpen för att svara. "Svea har gjort illa foten, om du inte har sett det", säger tomten. "Det är klart jag hjälper henne om hon har ont, inte sant?! - Till skillnad från andra". Petter stirrar på tomten, men får inte fram ett ord. Den lilla gubben med grå yllekläder fortsätter linda Sveas ben. Till sist säger Petter med ett leende: "Det var dig far såg igår kväll." Tomten blir både överraskad och rädd över att ha blivit sedd. Petter berättar vad far sagt och tomten muttrar tyst för sig själv. "Åhh, kan jag få hämta mor, far och David, så att de också ser att du finns?", ber Petter. "Nja. Det vill jag nog helst inte. Du förstår, vi småfolk gillar inte att bli sedda." Efter en stunds bedjan går tomten i alla fall med på det. Petter springer in i huset och ropar till de andra: "Kom, ni måste komma! Jag har något fantastiskt att visa er!" De andra skyndar efter ut i stallet.
När alla kommit fram till Sveas spilta håller de andan. Nils och Petter ser på varandra med en förstående blick, medan David och Sara inte alls förstår vad de ser. En liten tomte med skägg och luva står och lindar Sveas ben! "Så, nu var det klart.", säger tomten när han lindat färdigt. Svea tackar tomten genom att böja ner huvudet mot honom och blåsa varmluft i hans ansikte, så att luvan nästan åker av. "Ta det lite lugnt, gumman", säger tomten med ett snett leende. Han tittar på Nils och Petter som ler medan David och Sara bara stirrar. Plötsligt ler tomten också och säger: "God jul!". Sedan bockar han sig djupt, vänder och springer med långa och lätta steg in genom ett råtthål i Sveas spilta.

Julaftons morgon kommer. Många ljus är tända, det doftar gran i huset. Sara har lagat gröt till frukost. På bänken står också en bricka med ett fat risgrynsgröt, en tesked och ett litet glögglas med snaps. Innan familjen börjar äta sin gröt ställer de ut brickan på trappan och så fort de ätit klart säger Nils: "Jag går ut och ser om tomten varit där än." Efter följer de andra. Halvt överraskade, halvt inte säger han: "Men titta, vår lille tomte har ätit upp rubb och stubb!"
Det enda som finns kvar på trappan är små, små spår i snön...