Alexia

Herre Gud...
Kom hem efter den första dagen i skolan. Det var en rolig dag och jag var glad. Jag har framkallat och kopierat bilder som jag tagit analogt. Jag är jättenöjd - högsta betyg! ...och så kommer jag hem och visar mina verk för pappa som direkt säger vad jag borde gjort annorlunda, fast jag allvarligt inte tycker att det finns några fel. Typ som att bilden nedan är för mörk i mitten. Bara för att han har kopierat analoga bilder i 30 år!? Jag går för tusan min grundkurs i Foto och har inte ens börjat efterbelysa än.
Han vill säkert hjälpa, men så skör jag är slår det helt fel. Det han klagade på är småsaker (Eppsi är ju fan svart), men jag hade så gärna velat höra något bra, att de är fina - så stolt jag är. var.
Sådana saker får mig att bara svämma över för jag har en sådan jävla prestationsångest och rent allmänt är skum i humöret. Ibland hur lycklig som helst och helt plötsligt utbryter raka motsatsen.
Vill göra bäst hela tiden, men minsta minsta motgång får mig att falla ...och så plötsligt från att ha varit så nöjd och glad blir jag jätteensam. Bara gråter själv hela kvällen och utmattad och nollställd känner jag nu för att bada, och för att träfa Krille.
Mamma och pappa blir frustrerade, typ arga när de maktlösa eftersom de inte vet när mina sammanbrott kommaer, och såklart att de kommer över huvud taget.

Pappa bad'la om ursäkt. Inte bokstavligen, men genom att scanna min bild i alla fall. Här är den. Kvällens utlösande faktor: