Alexia

Att jobba med djur innebär alltid risker, vissa större än andra. Att vara herpetolog, som min ingifte släkting Ubbe, innebär risk för döden dagligen. Även om det inte hänt någonting allvarligt på 30 år kommer ändå en dag då det plötsligt inträffar en incident - och man blir påmind...


Tempelhuggorm (Tropidolaemus wagleri).
I bland annat Malaysia anses den som helig och skyddas, medan andra giftiga ormar från samma område är fruktade och hatade.
Det hände i måndags, matningsdags, och det värsta är att just innan matning har ormarna störst mängd gift för att döda sitt byte när de väl får tag i ett. Ubbe kom med små möss i griptång för att göda de fula ormarna - Explosivitet - och han var plötsligt biten.

Fatta smärtan av ett par tänder, sisådär några centimeter långa, som borrat sig ner i handen och vägrar släppa! Han var tvungen att handgripligen dra bort ormen från tumväcket. Första tecknen på förgiftning kom med blånader, och han åkte så klart dirr till undersökning. Hans käre fru (som råkar vara min syster) blev omhändertagen på jobbet - chockad - när Ubbe åkte iväg med skjuts till sjukhus.

Kollegorna konstaterar att Ubbe förmodligen är omänsklig då en undersökning med EKG visar att han inte ens hade tecken på varken adrenalinpåslag eller ökad puls. Trots att man blivit biten av en orm i klass strax efter taipan, mamba och skallerorm. Förmodligen var detta ett s.k. torrbett (utan gift) vilket 30% av alla giftormsbett är.

Ja, idag (dagen efter) är han lite öm i handen, men dött har han inte gjort! Tapper som han är så är han nog snart back to buisness när som - trots detta bett av en helig giftorm.
Tackar Gud för torrbett!